Ingen pappa, ingen jul.
Så! Då är äntligen julen över. Jag kan ärligt säga att jag haft julkänslor sen i somras, ville ju börja julpynta redan då. Men jag tänkte bara att det skulle bli en jul som alla dem andra. Jag hade fel. Helt fel.
Allting har känts så konstigt bara. Jag tänkte eller trodde väl inte att pappa skulle hinna bli så dålig redan till jul..
Han sa nästan ingenting under dessa dagarna vi firat julen, han har hållt sig för sig själv, varit väldigt orolig. Och vi har inte varit en massa här hemma heller, så det har inte haft med det att gör. Även om vi var en del igår så har han inte varit så som han var igår, annars vid samma tillfälle med den mängden människor.
Han blir sämre, sånt man får ta. Eller?
Jag har som sagt haft julkänslor ändra fram tills själva julafton, då bara försvann allting. Hade inga såna känslor kvar. Hade bara varit så skönt att slippa skiten och bara ligga på sitt rum och inte göra någonting, bara stänga sig ute från allt. Men det är ju högtiderna som är som värst, även om jag lever med min pappa 24/7 så är det vanliga dagar, svårt att förklara. Men som tex nu vid julen märker man det mycket tydligare, alla saker kommer upp till ytan och man inser verkligen hur läget ligger till.
Ibland kan jag bara få tanken "fyfan vad skönt att bara ge upp och bara bryta ihop". När man verkligen inte orkar mer, jag orkar inte se min pappa bli sämre och sämre. Men det är så mycket som händer i mitt liv just nu att jag har inte har tid till sånt, jag får bryta ihop när jag har tid till det. Sen måste jag hitta kraft till att resa på mig igen, att orka ta det steget tillbaka.
Jag försökte och tänkte på vad jag kunde handla till in pappa i julklapp, fast vi inte skulle köpa något egentligen. Så tänkte jag, innan jag tänkte..typ, jag vill att han ska ha något så han kan minnas mig...? Men vad tänkte jag där? Blev så arg på mig själv att jag inte kom på något vettigt, även om han säkert blivit glad för vad som helst, men jag är inte sån. Jag försöker alltid lägga ner massa energi och tankar på vad jag ska ge. Ligger oftast en massa bakom mina, haha.. Usch nej. Jag hatar julen from nu. Hatar allting som har med högtider att göra. Tur det är ganska långt till nästa, slipper man tänka på den skiten.
Det känns som jag gått och byggt upp en massamassa ilska och sorg inom mig de senaste dagarna, men man har inte haft tid eller kunnat bearbeta dem som jag brukar kunna. Just för det flygit på en direkt igen om man försökt. Men nu har jag några dagar att återhämta mig och samla krafter, försöka bli mer positiv och vara en rolig människa, så folk kanske tycker jag är rent för jävla tråkig..
Pappa är sjuk, allvarligt sjuk. Riktigt sjuk.
Nästan hela kvällen har pappa varit så himla orolig, ska ta på sina skor, frågva när "dem" (vem nu det är) kommer och hämtar honom, när han ska få komma hem. Mamma försökte lägga honom, hon hann gå in på mitt rum och prata i ca 30 sekunder sen hörde vi att sovrumsdörren öppnades och han var på väg upp IGEN..
Men som tur är har han fått sömntabletter ju, men ah, jag gillar verkligen inte sånt.. Men har väl inte så mycket val, annars får han ingen sömn, och inte vi heller. Så får försöka tänka att det blir bäst för honom och oss.
Känns så konstigt, att fråga honom typ "vill du ha den lampan tänd eller ska jag släcka den?", att höra hans svar, känns som jag är på jobbet?! Får sån känsla bara, av en sån fråga som man ställde så många gånger när jag sommarjobbade tex. Påminner mig mer om situationen på ett annorlunda men allvarligt sätt.
Och ja, speciellt nu nära jAlavul påminns man så mycket mer om att min pappa faktiskt är sjuk.
Allvarligt sjuk. Riktigt sjuk.
"Han har blivit mycket mycket sämre på bara 1 vecka."
Pappa åkte ju iväg med ambulans för någon dag sen och vi blev rädda som in i. Det visade sig att det inte var något allvarligt, men jag tänkte direkt det värsta såklart, som jag alltid gör..
Jag fick upp rädslan och alla känslor om hur jag ska klara det när han går bort. Jag vet att jag inte borde ha den tanken i huvudet ens, men den dök upp. När allting blir så allvarligt och jag inte visste någonting direkt just då, var det min första tanke. What if?
Tackar gud för det inte var något allvarligt, men ändå inte roligt att höra att han blev så dålig bara sådär..
Igår åkte mamma i alla fall till honom på hemmet och skulle lämna lite nya mediciner. Han har äntligen fått sömntabletter utskrivet, han sover så oroligt. Speciellt när han är hemma så drabbar det både honom och oss, så det är bäst för alla. Även om jag inte är ett big fan av såna mediciner, så finns det inte så mycket annat att välja mellan just nu.
Nu berättade en sköterska där som mamma pratade med, att han hade varit extremt orolig, innan var det nästan bara på nätterna, men nu är det även på dagarna. Han har börjat blir extremt mycket med förvirrad bara på denna veckan han varit där nu, eller 1,5 vecka. Men vadå? 1,5 vecka? Det är ju för fan ingenting? Jag blir så frustrerad och arg dessa jävla svackorna kommer.
Fattar ingenting, kroppen bara ger upp, sen stannar den där, sen ibland upp ett halvt steg, sen ner för ett helt jävla berg igen. Längre och längre ner.
Ja. Sköterskan berättade för mamma att han blivit sämre, han har alltid varit orolig med tanke på hans kateter, men nu börjar han riva av påsen helt tydligen, så det läcker ut överrallt. Han hade frågat mamma minst 30 gånger på bara någon minut om det var mycket snö i malmö, och om det var svårt att ta sig hit. Han kallar henne för mor, och frågar om sin egna far rätt ofta också. Då var vi där igen, ännu en svacka. Sånt var det längesen han pratade om, eller har varit så lite smått till och från, men ändå inte såhär mycket.
Jag har haft tankar på om jag skulle ångra att jag inte följde med igår, utan stack iväg med Sara istället. Men jag är glad, eller.. samtidigt ledsen, över att jag inte gjorde det. Jag vet inte om jag orkar ibland, ibland vill jag bara vara glad och låtsas som att allting är som det ska vara.
Att jag har en pappa, att mamma lever ett bra liv tillsammans med sin man. Vill inte ta in allting som händer typ.
Jag stänger av och har en jävla vägg som bara blockerar allting, sen kommer det ut på en gång. Som typ nu, jag bryter ihop. Jag vet inte vart jag ska hitta orken, mina vänner säger till mig att jag är stark, du klarar detta. Och till slut hittar jag ju alltid den styrkan, men var fan kommer den ifrån? Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Sen samtidigt borde jag försöka släppa detta med att jag ska kunna prata med folk om det. Som jag skrivit många gånger innan så pratar jag vääldigt sällan om min pappa med någon annan än bloggen, hur sjukt nu det kanske låter. Men det känns så lätt och bra, inga frågor ställs eller den jävla blicken "ååh gud vad synd om dig.."
Igår när jag kom hem så berättade mamma detta för mig, att han då blivit mycket sämre. Vet inte hur man ska ta det, ingen rolig julklapp direkt. Jag fasar bara för hur allting är tills nästa år, vill inte ens tänka på det...
Jag vill inte förlora honom, jag vill ha honom här. Men jag vill att han ska bli frisk.
Fick åka iväg med ambulans.
Nu ångrar jag mitt förra inlägg om snön lite..
Mamma blev väckt imorse av ett samtal från hemmet där pappa är, att han skulle åka iväg med ambulans. Mer vill jag inte gå in på ännu, inte förrän jag vet mer.. Men nu hatar jag snön mer än någonsin, att man inte kan ta sig någonstans utan får sitta här nu för att invänta svar från akuten.
♥
Orolig natt..
Så trött, så himla trött.
"Tur" pappa ska till hemmet idag, låter hemskt att säga. Men både mamma och jag behöver en paus, verkligen extremt nu. Känns som det blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går.
Han ska till korttidsboendet idag, i eftermiddag, kunde inte kommit lägligare.. Känns så hemskt att säga men vill inte se mamma helt slutkörd heller, jag klarar mig, är trött ju men nog inget jämfört med henne.
Kommer bli en lång dag...
Pappa, kom hem.
Ibland känns det extra tomt, nästan mer tomt när han är hemma. För då tänker jag att det borde vara "mer liv" här, eftersom han är här. När han är på boendet är det mer en saknad för han inte är här hemma. Så svårt och jobbigt att försöka förklara, att försöka få er att förstå hur jag menar..
Han ligger i deras sovrum nu, rummet bredvid mitt. Det skär i mitt hjärta att han ligger där, det känns ibland som det är en främling, inte är det min pappa iaf. Vart har han tagit vägen? Man kan inte bara försvinna sådär väl? Någonstans måste han finnas, ingen försvinner utan att hamna någon annanstans.
Pappa, snälla kom hem. Vi behöver dig.
Jag vill bara ha min pappa tillbaka, mer än allt annat på denna jord.
Bara för några dagar sen när jag var iväg med Sara i Tomelilla, så skulle hennes pappa förmodligen köra oss till bussen och sen hämta oss när vi skulle hem. Vi bestämde oss för att åka iväg på natten till Söndagen därför visste vi inte säkert. Men det gick bra då hon frågat honom sen på morgonen, han skulle köra oss.
Hur kan en sån jävla liten bagatell göra ont?! Hur kan det göra så fruktansvärt ont för en sån sak.. Låg och tänkte på natten/morgonen där, "pappa brukade alltid göra det". Han hämtade alltid, ställde alltid upp med det. Jag ville bara kunna fråga honom just då. Blev förbannad för att han inte har något körkort längre, att vi inte har någon bil längre, att allting bara försvann på ett halvår typ. Efter alla jävla undersökningar, helt plötsligt var pappa "sjuk på papper" också och all hans "frihet" försvann, även för oss i hans närhet.
Ibland kan dessa småsaker göra mer ont än stora som man märker av hela tiden, men jag har det runt mig hela tiden, därför "vänjer man sig". Men när de småsaker, som man inte tänker på direkt, kommer upp och bildar massa andra tankar om andra saker...blir en ond cirkel i huvudet. Från att jag tänkte på att han inte kan köra mig och Sara till bussen till att han förlorat körkort, att vi sålde bilen, att han fick diagnos, att livet förändrades så fort att man inte hann med. Det är nu i efterhand som man verkligen förstår hur mycket man borde påverkats egentligen, fast det har man ju gjort, men på alla sätt som finns att påverkas, hittar man inte alla på en gång. Det gör det mer smärtsamt eftersom saker dyker upp vid nästan alltid fel tillfällen.
Jag kan vara hur glad som helst, kvittar vem jag är med just då, jag kan helt plötsligt bara stänga av för jag fastnar i allt. Jag fastnar och försöker hitta lösningar på allting, blir ledsen och arg och låter det gå ut över andra. Jag försöker verkligen att inte göra det, varför ska jag bli arg på andra för jag har en pappa som är sjuk? Inte deras fel, inte mitt fel och absolut inte pappas fel. Men hela situationen är fel, allting är så jävla fel. Jag är rädd för hur mitt liv ser ut om 6 månader här hemma. Jag är rädd för hur pappa kommer vara om 1 år. Kanske har han en bra tid framför sig och det inte händer så mycket förändringar, eller går det bara utför så jag inte känner igen honom alls längre.
Jag vill bara ha min pappa tillbaka, mer än allt annat på denna jord. Vill inte ha något annat, "bara" det...
Annat stadie av sjukdomen.
Jag är absolut ingen expert eller något sådant inom demenssjukdomar. Men det känns som pappa bara förändrats på ett helt annat sätt, ingen aning om det är ett annat stadie av sjukdomen, men på ett konstigt sätt. Innan pratade han nästan aldrig, inte många ord han sa på ett dygn. Nu den senaste tiden pratar han en massa, men det är bara sånt som verkligen inte hänger
Ihop eller stämmer.
Tex när mammas telefon ringer och hon suttit där och pratat, när hon lägger på så kan han fråga "vem var det, var det mor?" Hans mamma är död sen låång tid tillbaka, likadant hans pappa.
Han börjar säga att vi har massa djur här hemma, frågar vems saker det är i huset, frågar hela tiden vem som bor här. Var hans föräldrar är, när dem kommer hem (han tror att dem bor här). Han är extremt förvirrad. Jag kan inte säga heller vilket stadie jag tycker är värst, detta eller att han inte pratar alls.. När han säger en massa såna saker som gör en förvirrad själv, blir man mer medveten om att han sjuk, när han inte pratar bli man det också men på ett annat sätt. Man tänker inte på det lika mycket.
Hela skiten är väl värst, kan inte direkt välja antar jag..
Det värsta jag någonsin kommer få uppleva.
Tuff start på veckan märkte jag från början när jag vaknade, men brukar alltid kännas bättre och bli bättre under dagen. Men idag är det nog ingen sån dag.. Jag gick upp, gick på toa, den ena är precis vid hallen där alla skor står. Jag såg pappa stod där vid skorna när jag gick mot toan, men tänkte inte mer på det. Sen hör jag honom säga för sig själv en massa gånger "var är jag, jag måste hem, var är jag, var är jag." Mamma kommer in i hallen hör jag, hon frågar vad han gör, han säger då "Jag letar efter mina skor, var är jag, jag vill hem, var är jag?" Jag försöker hålla masken och tar bara några djupa andetag och står och tittar mig själv i spegeln och tänker "Vad är det som händer? Vad fan är det som händer?" Ser mig själv och känner inte igen någonting, jag är helt tom. Känner mig patetisk som bara stannar där inne på den jävla toaletten och tycker synd om mig själv för jag har det så jävla jobbigt, men just i den stunden kunde jag verkligen inte göra något annat. Jag behövde väl den stunden för mig själv, ville bara bryta ihop. Orkade inte mer. Just nu händer det 100000 saker i mitt liv, både positivt och negativt. Men ingenting jag kan kontrollera, och jag måste egentligen ha kontroll över saker och ting, kvittar om det är matlagning eller vad det är. Jag hatar att jag är maktlös, att det inte finns någonting jag kan göra för att göra situationen bättre. Man känner sig värdelös, "du borde fan kunna något, du borde veta bättre än att tycka synd om dig själv iaf".
Men ibland bryter man bara ihop, ibland får man bara spela stark och använda sig av ork man egentligen inte har. Idag är en sån dag, då jag egentligen bara vill ligga och gråta timvis och bara få ut allting. Men jag känner också att jag inte tjänar något på det, jag måste vara stark. Pappa har alltid varit stark, även om han inte velat eller orkat. Nu får jag också vara det.
Ingen bra start på veckan...
Känns som denna veckan kommer bli lång...
Vaknade av att jag hörde mamma, vara irriterad, men jag somnade om igen för jag var tydligen så trött!
Pappa hade tydligen dragit ur sin KAD påse, kateterpåsen, under natten och ja..ni kan ju räkna ut själva. Jag har nästan väntat på att det skulle hända, att han skulle få ett ryck och dra av den. Nu har det legat och läckt ut allting i sängen, så är bara att kasta den.
Jag tänker "ja, väldigt tråkigt att sängen är förstörd MEN det är sånt som händer, det är sånt en dement kan få för sig att göra, och ja.." Visst hon är väl irriterad och så över sängen, men jag har sagt till henne flerafleraflera gånger att det inte hjälper att säga till honom på det sättet hon gör, man kan inte tala till en dement på samma sätt som en "frisk" människa. Jag har kanske tålamod och lärt mig på ett annat sätt eftersom jag pluggar till usk och för jag jobbat med dementa. Visst, jag tycker det är jobbigt för det är pappa, en av personerna som är det viktigaste i livet, men jag biter ihop och kan ta ut min ilska eller att jag är ledsen, när jag är för mig själv. Tycker det är viktigt att absolut inte låta det gå ut över honom!
Nu är det inte meningen jag ska låta som någon jävla chef, utan jag säger bara vad jag vet och har lärt mig och vad jag själv kan. Svårare än så är det inte, tycker jag.
Detta inlägget blev säkert helförvirrande, men ibland måste man bara skriva av sig vad det än handlar om..
Se pappa dö bort långsamt, månad för månad.
Jag vet inte hur många gånger om dagen jag tänker "varför händer detta vår familj?". Jag kan ärligt säga att vi har haft det tufft i ganska många år, men aldrig något liknande detta. Det har varit problem i familjen till och från, ända sen jag var liten. Ingenting jag tänker dölja, varför skulle jag göra det? Jag var barn och hade absolut ingenting med det att göra egentligen, men det sätter sina spår och relationerna till olika i familjen är inte alls lika bra som till andra. Jag tycker det är hemskt tråkigt eftersom vi är en sån stor familj. Och som läget är nu hade det varit mycket lättare att ta sig igenom detta med människor som förstår en, som mina syskon tex, eller om jag hade haft en bra relation till min mamma. Jag har en massa människor runt om mig, men som inte förstår, och fortfarande klandrar jag inte dem, jag bara önskar att dem gjorde det..
Tycker det är så fruktansvärt hemskt att se min pappa dö bort långsamt, månad efter månad. Kan inte tänka mig att det finns något värre för en familj att uppleva än detta, fast jag vet inte hur det är att ha andra sjukdomar eller problem i familjen, men för mig känns det såhär. Fruktansvärt.
Jag önskar också att jag var en mer positiv person till detta som händer. Eller.. Att jag tar vara på varje dag, jag vet inte varför jag inte kan det. För jag vill inte ta vara på denna tiden, för detta är inte min pappa, detta är inte min pappa som jag växte upp med, detta är inte min pappa, inte min pappa..
Sista julen, sista dagarna
Nu såhär inför alla helgdagar..
Julafton, mellandagarna, nyårsafton och det var precis fars dag som var extremt jobbigt. Pappa var inte ens hemma, han var på hemmet, så vi åkte dit såklart. Men det var ändå jobbigt, och nu är det snart jul och tusen tankar flyger runt i huvudet. Hur kommer han vara nästa jul? Kommer han ens vara hemma nästa jul, han kanske måste vara på boendet HELT, vi kanske inte klarar honom längre. Tanken på det ger mig panik, innerst inne är jag glad för varje dag jag får spendera med honom, men ändå svårt när man tänker längre fram..
Jag vill bara att tiden ska stanna upp och ha min pappa "så pass frisk" som han är nu, vill inte att det ska bli sämre, jag vill inte vill inte vill inte.
Vill bara att allting ska vara som förr..
Kvällen i bilder.
Sluta ta min pappa ifrån mig.
Precis hemkommen från ett besök hos Pappa. Han var väldigt pigg och såg ut till att må väldigt bra idag, så skönt att se. Han såg inte sjuk ut, underbar känsla att se honnom så. Han skämtade, skrattade, pratade och så en hel del, även om inte allt hängde ihop, men det struntar jag i. Glad över att han var såhär.
Vi fick kaffe där, satte oss i ett aktivitetsrum typ, där de har olika saker de gör, och fikade. Eftersom det inte ska vara för mycket "stimmande" på kvällarna med tanke på dem andra som bor där. Jätte mysigt rum, hade med oss en tårta som vi åt och pratade en del. En liten stund innan vi skulle åka hem så frågade pappa mamma hur det var med hans pappa, mamma visste inte vad hon skulle svara utan sa bara att han är död sedan länge.
Pappa fick sån konstig min på ansiktet, precis som "va? Vadå död?".
Sen frågade han också en massamassa gånger om vi hade tagit tåg dit, hur vädret var i Malmö och om vi hade haft svårt att hitta dit osv. Jag var verkligen inte på humör idag heller, såna dagar som idag är extra tunga, som jag skrev innan, vill också kunna göra saker med min pappa som alla andra kan få göra, varför är livet så orättvist? Varför är det min pappa som är sjuk, varför finns sjukdomen överhuvudtaget? Bra fråga..
Men det som var skönt idag var att se honom så pigg, jag såg lite av min "riktiga" pappa idag. Lättnad,samtidigt som jag försöker ta vara på dessa stunder, kan jag inte låta bli att tänka negativt. Tänker "det kommer bli färre och färre stunder och dagar som dessa". Skitdumt att tänka så eller hur? Mm, jag vet, riktigt jävla dumt. Men jag är så satans negativ så, haha, men ja.. Usch, varit en lång dag.
Dessa tusen tankarna som alltid snurrar runt i huvuvdet, denna jävla sorgen jag bär runt på dag ut och dag in. Att jag inte får ha min pappa hemma, jag vill ha honom här, jag vill inte skicka iväg honom på något jävla boende två veckor i månaden för han är sjuk. Kan han inte bara bli frisk, kan inte denna jävla sjukdomen bara försvinna och sluta ta min pappa ifrån mig? Blir så jävla arg.
Daddy
This is not the end, this is only goodbye.
Fars dag, lite jobbigare än andra dagar.
Fars dag, jag brukar faktiskt inte bry mig om denna dagen. Men när man läser överallt om vad folk skriver om sina pappor och vad de ska göra blir jag bara ledsen över att jag inte har samma möjligheter att göra de sakerna. Känns bara tungt att jag inte kan göra de sakerna. Det var ju inte såhär livet skulle bli..
Men mamma, jag, min äldsta bror Patrick och hans sambo ska åka till Pappa och hälsa på. Har köpt lite saker till honom som han ska få, blir senare mot kvällen som vi sticker dit. Han är på boendet nu, en vecka till sen kommer han hem nästa måndag.
Pappa blir bara sämre och sämre.
Pappa är verkligen inne i en period nu när allting bara dalar neråt. Han har varit hemma i två veckor nu och ser en extremt stor försämring. Som tex idag, han har dragit sönder 5 kateterpåsar, han tror inte han bor här, var längesen han fick den idén. Men ja, han blir ju sämre och sämre. Han vet inte vem jag är, han är extremt förvirrad och tittar på mig med den där tomma blicken.
Pappa, var är du?
Rädd för tiden vi har framför oss.
Pappa har en riktigt jobbig kväll/natt verkar det som.. Han går upp var 3-5:e minut och vill tömma sin kateterpåse, eller säger att han måste kissa på toaletten. Det har gått hur lång tid som helst sen han fick kateter men det går verkligen inte in att han inte kan kissa själv längre.. Usch, lider verkligen av att se han förlora sig själv såhär. Han har varit hemma sen måndags och för varje kväll/natt har det bara blivit värre.
På dessa två veckorna när han inte varit hemma har han blivit sämre, mycket mer osäker och ostabil. Är rädd för denna tiden som vi har framför oss. Verkligen rädd.
Inte den riktiga människan han faktiskt är.
Mina föräldrar firade nyligen 47:årig bröllopdsdag, men mamma åkte dit idag istället, hon skulle ändå dit och lämna en spruta som han ska ta mot sin cancer, han är ju på hemmet fortfarande.
De berättade en liten rolig historia, haha. Han packar ju väskan huuur många gånger helst om dagen, för han tror han ska hem. De två veckorna han är där i månaden, packar han tydligen flera flera flera gånger om dagen, viker ner allting hur prydligt och fint som helst, sen ska han hem. Nu har personalen fått låsa in väskan för han inte ska göra det hela tiden, haha. Nästan lite gulligt, nu får han minsann hitta på något annat hihi.
Mamma hade tagit med ett bröllopsfoto på dem som han kan ha där på sitt rum, han kände igen sig själv efter ett tag, men tog längre tid för honom att känna igen mamma. Sen hade Tobbe, min bror, sagt "Men det är ju mor". Då svarade pappa: Jaaa, det är det ju.
Han tilltalade även mamma som sin mor, men det gör han ibland, inget man reagerar på nästan längre.
Nu i eftermiddags när jag var själv hemma fick jag sån längtan och enorm saknade av honom. Jag tycker det är så jävla orättvist att han inte får vara min pappa, den mannen mamma gifte sig med, farfar och morfar till alla sina barnbarn. Inte den riktiga människan han faktiskt är.
Älskade pappa.
Pappa är på hemmet nu, han kommer hem nästa måndag förmiddag, kändes tomt när vi firade mammas födelsedag utan pappa i Söndags. Man blir mer och mer medveten om att han är sjuk, det händer så mycket nu på hösten också, visst är han såklart med på saker som händer när han är hemma och skulle det vara någon stor händelse fixar vi så han kan komma hem över dagen och vara med på det, men ibland blir det så bökigt när han ska hem "bara för mamma fyllde år". Svårt att förklara, men ni förstår säkert hur jag menar.
Jag känner mig så tom på allting just nu för tillfället faktiskt, inte bara när det gäller pappa, utan överlag. Helt stängd. Orkar inte tycka till om saker eller bry mig om vissa saker, jag vill bara att allting ska vara bra för allt och alla. Att det inte ska finnas en jävla massa skit överallt. I wish...
Jag vet verkligen ingenting om hur mitt liv ser ut inom en snar framtid, antingen är den bra eller dålig, och med all denna negativa energin jag har, har jag inte mycket hopp i huvuvdet. Noll positivitet.
