Tuff start på veckan märkte jag från början när jag vaknade, men brukar alltid kännas bättre och bli bättre under dagen. Men idag är det nog ingen sån dag.. Jag gick upp, gick på toa, den ena är precis vid hallen där alla skor står. Jag såg pappa stod där vid skorna när jag gick mot toan, men tänkte inte mer på det. Sen hör jag honom säga för sig själv en massa gånger "var är jag, jag måste hem, var är jag, var är jag." Mamma kommer in i hallen hör jag, hon frågar vad han gör, han säger då "Jag letar efter mina skor, var är jag, jag vill hem, var är jag?"  Jag försöker hålla masken och tar bara några djupa andetag och står och tittar mig själv i spegeln och tänker "Vad är det som händer? Vad fan är det som händer?" Ser mig själv och känner inte igen någonting, jag är helt tom. Känner mig patetisk som bara stannar där inne på den jävla toaletten och tycker synd om mig själv för jag har det så jävla jobbigt, men just i den stunden kunde jag verkligen inte göra något annat. Jag behövde väl den stunden för mig själv, ville bara bryta ihop. Orkade inte mer. Just nu händer det 100000 saker i mitt liv, både positivt och negativt. Men ingenting jag kan kontrollera, och jag måste egentligen ha kontroll över saker och ting, kvittar om det är matlagning eller vad det är. Jag hatar att jag är maktlös, att det inte finns någonting jag kan göra för att göra situationen bättre. Man känner sig värdelös, "du borde fan kunna något, du borde veta bättre än att tycka synd om dig själv iaf".

Men ibland bryter man bara ihop, ibland får man bara spela stark och använda sig av ork man egentligen inte har. Idag är en sån dag, då jag egentligen bara vill ligga och gråta timvis och bara få ut allting. Men jag känner också att jag inte tjänar något på det, jag måste vara stark. Pappa har alltid varit stark, även om han inte velat eller orkat. Nu får jag också vara det.