Pappa åkte ju iväg med ambulans för någon dag sen och vi blev rädda som in i. Det visade sig att det inte var något allvarligt, men jag tänkte direkt det värsta såklart, som jag alltid gör.. 

Jag fick upp rädslan och alla känslor om hur jag ska klara det när han går bort. Jag vet att jag inte borde ha den tanken i huvudet ens, men den dök upp. När allting blir så allvarligt och jag inte visste någonting direkt just då, var det min första tanke. What if? 

Tackar gud för det inte var något allvarligt, men ändå inte roligt att höra att han blev så dålig bara sådär.. 

 

Igår åkte mamma i alla fall till honom på hemmet och skulle lämna lite nya mediciner. Han har äntligen fått sömntabletter utskrivet, han sover så oroligt. Speciellt när han är hemma så drabbar det både honom och oss, så det är bäst för alla. Även om jag inte är ett big fan av såna mediciner, så finns det inte så mycket annat att välja mellan just nu. 

Nu berättade en sköterska där som mamma pratade med, att han hade varit extremt orolig, innan var det nästan bara på nätterna, men nu är det även på dagarna. Han har börjat blir extremt mycket med förvirrad bara på denna veckan han varit där nu, eller 1,5 vecka. Men vadå? 1,5 vecka? Det är ju för fan ingenting? Jag blir så frustrerad och arg dessa jävla svackorna kommer. Fattar ingenting, kroppen bara ger upp, sen stannar den där, sen ibland upp ett halvt steg, sen ner för ett helt jävla berg igen. Längre och längre ner. 

             Ja. Sköterskan berättade för mamma att han blivit sämre, han har alltid varit orolig med tanke på hans kateter, men  nu börjar han riva av påsen helt tydligen, så det läcker ut överrallt. Han hade frågat mamma minst 30 gånger på bara någon minut om det var mycket snö i malmö, och om det var svårt att ta sig hit. Han kallar henne för mor, och frågar om sin egna far rätt ofta också. Då var vi där igen, ännu en svacka. Sånt var det längesen han pratade om, eller har varit så lite smått till och från, men ändå inte såhär mycket. 

Jag har haft tankar på om jag skulle ångra att jag inte följde med igår, utan stack iväg med Sara istället. Men jag är glad, eller.. samtidigt ledsen, över att jag inte gjorde det. Jag vet inte om jag orkar ibland, ibland vill jag bara vara glad och låtsas som att allting är som det ska vara.
Att jag har en pappa, att mamma lever ett bra liv tillsammans med sin man. Vill inte ta in allting som händer typ.

Jag stänger av och har en jävla vägg som bara blockerar allting, sen kommer det ut på en gång. Som typ nu, jag bryter ihop. Jag vet inte vart jag ska hitta orken, mina vänner säger till mig att jag är stark, du klarar detta. Och till slut hittar jag ju alltid den styrkan, men var fan kommer den ifrån? Jag förstår mig inte på mig själv ibland. Sen samtidigt borde jag försöka släppa detta med att jag ska kunna prata med folk om det. Som jag skrivit många gånger innan så pratar jag vääldigt sällan om min pappa med någon annan än bloggen, hur sjukt nu det kanske låter. Men det känns så lätt och bra, inga frågor ställs eller den jävla blicken "ååh gud vad synd om dig.." 

Igår när jag kom hem så berättade mamma detta för mig, att han då blivit mycket sämre. Vet inte hur man ska ta det, ingen rolig julklapp direkt. Jag fasar bara för hur allting är tills nästa år, vill inte ens tänka på det...