Bara för några dagar sen när jag var iväg med Sara i Tomelilla, så skulle hennes pappa förmodligen köra oss till bussen och sen hämta oss när vi skulle hem. Vi bestämde oss för att åka iväg på natten till Söndagen därför visste vi inte säkert. Men det gick bra då hon frågat honom sen på morgonen, han skulle köra oss. 
Hur kan en sån jävla liten bagatell göra ont?! Hur kan det göra så fruktansvärt ont för en sån sak.. Låg och tänkte på natten/morgonen där, "pappa brukade alltid göra det". Han hämtade alltid, ställde alltid upp med det. Jag ville bara kunna fråga honom just då. Blev förbannad för att han inte har något körkort längre, att vi inte har någon bil längre, att allting bara försvann på ett halvår typ. Efter alla jävla undersökningar, helt plötsligt var pappa "sjuk på papper" också och all hans "frihet" försvann, även för oss i hans närhet. 

 

Ibland kan dessa småsaker göra mer ont än stora som man märker av hela tiden, men jag har det runt mig hela tiden, därför "vänjer man sig". Men när de småsaker, som man inte tänker på direkt, kommer upp och bildar massa andra tankar om andra saker...blir en ond cirkel i huvudet. Från att jag tänkte på att han inte kan köra mig och Sara till bussen till att han förlorat körkort, att vi sålde bilen, att han fick diagnos, att livet förändrades så fort att man inte hann med. Det är nu i efterhand som man verkligen förstår hur mycket man borde påverkats egentligen, fast det har man ju gjort, men på alla sätt som finns att påverkas, hittar man inte alla på en gång. Det gör det mer smärtsamt eftersom saker dyker upp vid nästan alltid fel tillfällen.

Jag kan vara hur glad som helst, kvittar vem jag är med just då, jag kan helt plötsligt bara stänga av för jag fastnar i allt. Jag fastnar och försöker hitta lösningar på allting, blir ledsen och arg och låter det gå ut över andra. Jag försöker verkligen att inte göra det, varför ska jag bli arg på andra för jag har en pappa som är sjuk? Inte deras fel, inte mitt fel och absolut inte pappas fel. Men hela situationen är fel, allting är så jävla fel. Jag är rädd för hur mitt liv ser ut om 6 månader här hemma. Jag är rädd för hur pappa kommer vara om 1 år. Kanske har han en bra tid framför sig och det inte händer så mycket förändringar, eller går det bara utför så jag inte känner igen honom alls längre. 

Jag vill bara ha min pappa tillbaka, mer än allt annat på denna jord. Vill inte ha något annat, "bara" det...