Har cancern spridit sig?
Frukost med mamma och pappa.
Grattis till Pappa idag, hela 70 år! <3
"Pappa, snart blir du 70 år, visste du det?"
"Din 70 årsdag ska bli oförglömlig" , kan man säga så?....
Hälsa på Pappa.
Igår åkte jag, min bror och mamma till
pappas boende, för att hälsa på. Gick väl bra, blev glad när han fick besök iaf.
Satt och fikade där en stund, sen var det dags för eftermiddagskaffe och då var han snabb med att sätta sig vid bordet hos dem andra som bor där, haha. :)
"How I'm preparing to get Alzheimers
Dessa fruktansvärda skuldkänslor, varför kan skiten inte bara dra åt helvete?
Har sån kväll idag när allting bara kastar sig på mig. All ångest och skuld ligger på mina axlar som världens tyngsta berg. Min pappa sitter på ett hem nu, helt själv på sitt rum kanske, eller med en massa andra sjuka människor runt honom. Och han vill säkert bara hem, även om detta inte är hans hem enligt honom, så vill han hem, dit han anser. Varför är jag inte tillräcklit stark nog för att ta hand om honom? Jag jobbar ändå med detta, jag utbildar mig till undersköterska? Borde jag inte ge min pappa det bästa han kan få, sista tiden i livet?..
När jag läser att "livsmedelslängden efter att ha fått diagnosen demens/alzheimer är 7-10 år får jag en fruktansvärt tung känsla över bröstet. Eftersom min pappa försvinner fort, tänk så kommer detta gå jätte snabbt? Tänk helt plötsligt en dag så finns han inte alls längre? Ja, jag vet att man inte ska tänka så, "man ska tänka på det positiva och leva så bra det går." Ja, jag försöker, men inte alltid det går fullt ut. Har jag säkert skrivit hundra gånger här på bloggen, men det är frustrerande.
Så jävla mycket "tänk om" som snurrar runt i min skalle, dag ut och dag in.
Även om vem som helst kan dö när som helst, så är detta väntat. Eller nej, inte väntat men...det finns där. Långt bak i huvuvdet.
De anhörigas sjukdom
I Sverige finns det minst en halv miljon nära anhöriga till dementa, på vilka det ställs stora krav på tålamod, förståelse och kunskap. Demens har kallats "de anhörigas sjukdom" eftersom livet för den demenshandikappades närstående påverkas mer än vid andra sjukdomar. En av de tyngsta förlusterna en människa kan råka ut för är att förlora sitt jag, sin kapacitet och sin framtid. Det är vad som sker när man drabbas av demens av något slag. Demens innebär en förvärvad och fortskridande nedsättning av mentala funktioner och kan definieras med avseende på de symtom patienten uppvisar oberoende av sjukdomens etiologi, allvarlighetsgrad, omfattning och förlopp.
Hur påverkas den anhöriga till en person som får allvarliga minnessvårigheter och blir mer desorienterad? Demenssjukdomen utvecklas som regel mycket långsamt. Hos den demenshandikappade finns i allmänhet i början av sjukdomen en stor lyhördhet och känslighet för den försämrade förmågan och för omgivningens reaktioner. Det är vanligt att man blir ledsen och nedstämd. Det förändrade beteendet innebär ett svårt handikapp. Anhöriga märker efter hand denna förändring, ständigt måste man finnas till hands och trots det kanske den demenshandikappade blir orolig och aggressiv. Att ständigt upprepa samma sak gång på gång, att få dåligt samvete för allt man skulle vilja men inte orkar, gör att vardagen blir ansträngande. Den anhöriga märker att hon inte orkar längre men vill försöka lite till innan hon söker hjälp. Den demenshandikappade får efterhand svårare att på egen hand sköta sig själv i hemmet. Allt mer insatser behövs såväl i form av stöd, tröst och sällskap som hjälp med aktiviteter i det dagliga livet.
I det tidiga sjukdomsstadiet uppfattar anhöriga ofta inte att förändringen beror på demens. Den anhöriga blir rådvill och detta förhållande förstärks av att vänskapskretsen blir mindre. Orsaken är som regel att vännerna är besvärade av förändringen och inte förstår att den beror på sjukdom. Det kan vara så att den anhöriga skäms för den handikappades förändrade beteende och vill inte att andra ska få insyn i familjens problem. De anhöriga får ta på sig ett ökat ansvar och känner en tilltagande ängslan och oro för framtiden. Man gör ofta sitt yttersta för att orka med både den sjuka och sig själv. Det är inte ovanligt att anhöriga hamnar i en krissituation.
Här hittade jag detta.
Den friska hjärnan. Den sjuka hjärnan.
Den friska hjärnan
Hjärnbarkens nervceller består av en cellkropp med cellkärna och dendriter. Från cellkroppen går en längre utlöpare, axon, till nervtrådarna. Där sitter synapser som bildar kontaktytor mellan nervcellerna.
Mellan synapserna överförs impulser som får oss att reagera, tänka och handla. Impulserna leds blixtsnabbt från nervcell till nervcell eller från nervcell till muskel. Överföringen styrs av olika signalsubstanser.
Den sjuka hjärnan
I en Alzheimersjuk hjärna bildas små klumpar vid nervtrådarna. De kallas senila plack och innehåller ämnet betaamyloid. Betaamyloid finns normalt i kroppen men vid Alzheimers sjukdom börjar det produceras i stora mängder som fälls ut i klumpform i hjärnan.
Det andra framträdande draget är tangles, små trådlikande strukturer som bildas inuti cellkroppen och förhindrar transporten av näringsämnen inuti nervcellen.
De sjukliga förändringarna gör att kontaktvägarna mellan nervcellerna blockeras. Impulser får allt svårare att nå fram till olika delar av hjärnan. Efterhand sprider sig de sjukliga förändringarna och att en allt större del av hjärnans bark förlorar fungerande nervceller och synapser.
Exakt vilken roll betaamyloid och fibriller spelar för Alzheimers sjukdom är fortfarande oklart. Både plack och tangles finns även i en frisk åldrad hjärna som inte uppvisar demenssymtom.
Tobbe, pappa, mamma och Chanette.
Memories don't
Pappa, jag saknar dig.
Som jag skrivit innan är han väldigt orolig på nätterna nuförtiden, kom väldigt snabbt över honom, jag trodde det var liiite tillfälligt iaf med tanke på katetern osv. Men tydligen inte.
I alla fall, han hade packat ner ALLA sina saker som han har på sitt rum, alla kläder och så, sen hade han klätt på sig och gått ut från sitt rum och skulle "åka hem". Personalen såg honom som tur var, då sa han att han skulle hem till Segevång. Detta gjorde tom personalen chockerade, berättade hon som ringde till mamma. De har märkt att han varit väldigt förvirrad, det står i hans papper också, men att det blivit värre på kort tid nu, har de också märkt. "Skönt" att det inte bara är jag som märker/tycker det.
Blandade känslor hela tiden.
Denna jävla sjukdom, helvetes jävla helvete.
Genom att få göra saker som håller hjärnan lite mer igång så hjälper de dem. Nu riktar jag mest in mig på demens/alzheimer eftersom det är det min pappa har.
Svårt att hitta ord, inte ofta jag hör honom säga en hel mening. En hel mening, det är ju inte så svårt, kan jag tänka ibland. Men för honom är det. Förstår bara inte fortfarande hur det kan bli så.
Fruktansvärda jävla tisdag
Längesen jag var såhär rädd, tänk vad som kan finnas i kroppen som förstör allting ännu med än vad saker redan gjort. Snälla gode gud hjälp oss denna gången..
Älskade Pappa.
Ligger i sängen med tusen miljoner tankar i huvudet, halvsover men vaknade kvickt till av att mamma säger till pappa att han måste gå på toaletten innan han lägger sig, eftersom vi inte får på honom någon blöja (extremt envis man även om han är sjuk..) så måste han på toa innan han lägger sig. Han har inte bara demens utan även prostatacancer, vilket gör allting värre.
Mamma gick in och förklarade men han förstod inte vad hon menade, vadå kissa? Vad är det? , var hans svar.
Att en sjukdom äter upp min pappas hjärna bit för bit knäcker min själ, bit för bit.
Studie banar väg för alzheimervaccin.
Pappas hemkomst
Måndag, för två veckor sen åkte pappa iväg till ett tillfälligt boende här i Sjöbo. Har varit ganska skönt, samtidigt som det varit tomt, att han varit där. Men det var ändå tv veckor, nu ska han vara hemma två veckor.. Det jobbiga är att han kan ha förändrats totalt dessa två veckorna eller är han som när vi lämnade honom. Ingen aning?! Fruktansvärt att ens tanken kommer upp i huvudet, men det gäller att vara beredd på det värsta. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det, jag flyr från det, jag vågar inte hantera det känns det som just nu.
"Min" pappa kommer hem idag efter att ha varit borta en halv månad, borde jag inte vara glad?!
Nej, istället blir jag fylld med ångest över att jag inte kan ge honom det han behöver för att hans vardag ska bli bra. Jag har bara jobbat lite med dementa, pluggat lite om det, men har absolut inte all den vetskapen jag borde ha.
Jag vill bara att han ska ha det bra.. Vill inte titta min pappa i ögonen och känna ångest!!!!
Folk har sagt till mig "du borde vara glad för din pappa lever." Ja, det är jag, även om det inte är min pappa som Jag lever med. Detta är en väldigt väldigt dåligt gjord dockjävel av honom. Förstår inte hur detta kunde hända, varför?
Jag vill ha honom tillbaka, vill att han och mamma ska ha ett bra liv tillsammans, vill inte behöva lämna över honom till ett hem där främlingar ska ta hand om honom, egentligen vill man inte det, eller inte jag iaf.
Har tänkt många gånger "tänk så hade de kommit på ett botemedel nu?! Tänk så hade min pappa kunnat bli frisk nu, hur jävla bra hade det inte varit?!"
Sen kommer jag tillbaka till verkligheten och tänker "det finns det inte, och även om det kommer i framtiden är det försent för min pappa ska kunna få nytta av det.."
Han tvinar sakta bort hela tiden.
Hos pappa på boendet.
Firade Morsdag på hemmet där pappa bor, på hemmet. När vi kom dit tror jag inte han förstod riktigt vem vi var.. Men ja, sen kände han igen mamma verkade det som iaf, efter att tag frågade han "Kunde inte pappa följa med?" "Har ni kört långt?" "Var det mycket bilar på vägen mellan Sjöbo och Malmö?" Han tror alltså inte att vi bor i Sjöbo utan i Malmö, som han gjorde när han var liten och i början av mamma och hans förhållande.
Tänkte jag skriver mer och berättar imorgon om hur det gick idag, har inte riktigt tid eller ork till det nu.
Men kan berätta att det var hemskt att se när vi skulle säga hej då, när mamma kramade pappa och man hörde hur gråten satt i halsen på hennes röst när hon sa "Nu ska vi åka hem". Det är jobbigt för oss barn, men tänk att de varit gifta i nästan 50 år och nu får de inte leva tillsammans som de trodde, ville och önskade. Hemska jävla äckliga sjukdom.
Hjärnfonden
Skänk en gåva.
http://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/privat
Den genomsnittliga livslängden efter diagnos av demens är cirka sju år.
Alzheimers sjukdom (AD), senil demens av Alzheimertyp (SDAT) eller helt enkelt Alzheimers är den vanligaste formen av demens. Denna obotliga, degenerativa och dödliga sjukdom bär namn efter den tyska psykiatern och neuropatologen Alois Alzheimer som 1906 var först med att beskriva den.[1] I allmänhet diagnostiseras sjukdomen hos personer över 65 år[2], även om den mindre utbredda tidigt debuterande Alzheimers sjukdom kan uppträda mycket tidigare. I september 2009 var antalet människor i världen med Alzheimersdiagnos mer än 35 miljoner.[3] Förekomsten av sjukdomen antas nå omkring 107 miljoner människor år 2050 [4].
Trots att förloppet av Alzheimers sjukdom är unikt för varje individ, finns det många gemensamma symtom [5]. Det tidigaste observerbara symtomet tros ofta felaktigt vara 'åldersrelaterad oro', eller tecken på stress.[6]. I de tidiga stadierna av sjukdomen, är det mest allmänt accepterade symptomet minnesförlust, såsom svårighet att minnas nyligen inlärda fakta. När Alzheimers sjukdom misstänks ställs diagnosen vanligtvis genom beteende- och kognitiva tester, ofta följt av någon form av tomografisk undersökning av hjärnan.[7] När sjukdomen framskrider framträder vanliga symptom som förvirring, irritabilitet och aggressivitet, humörsvängningar, stresskänslighet, minnesstörningar och tecken på afasi och apraxi, och ett allmänt tillbakadragande när de psykiska funktionerna successivt försämras [6][8] Successivt försämras de kroppsliga funktionerna, vilket slutligen leder till döden.[9] Den individuella prognosen är svårbedömd, eftersom sjukdomens varaktighet varierar. Det kan gå flera år innan en person med Alzheimers får tydliga symptom och en diagnos. Den genomsnittliga livslängden efter diagnos är cirka sju år.[10] Färre än tre procent lever mer än fjorton år efter diagnosen.[11]
Orsaken till och utvecklingen av Alzheimers sjukdom är inte väl förstådd. Forskning visar att sjukdomen är associerad med plack och tangels i hjärnvävnaden.[12] För närvarande erbjuder de behandlingar som ges en liten symptomatisk nytta, men det finns ännu ingen behandling som kan fördröja eller stoppa sjukdomsförloppet. Fram till 2008 har fler än 500 kliniska studier gjorts för att identifiera en möjlig behandling av Alzheimers, men man vet inte om någon av de testade åtgärdsstrategierna kommer att visa lovande resultat.[13] Ett antal icke-invasiva, livsstilsvanor har föreslagits för att förebygga Alzheimers sjukdom, men tillräckliga bevis för att dessa rekommendationer leder till att degeneringen minskar, saknas. Mental stimulans, motion och balanserad kost föreslås, både som möjliga förebyggande åtgärder och ett förnuftigt sätt att hantera sjukdomen.[14]
Eftersom Alzheimers är degenerativ och inte kan botas är patienternas vård viktig och ofta tar en nära anhörig rollen som den primära vårdgivaren.[15]. Alzheimers sjukdom är känd för att bli en tung börda för vårdgivaren. Sociala, psykiska, fysiska och ekonomiska faktorer kan påverka vårdarens liv.[16][17][18] I utvecklingsländer är Alzheimers en av de mest kostsamma sjukdomar för samhället.[19][20]
Källa: Wikipedia
Vad fan skulle demens komma in i våra liv och förstöra vår familj för?!
Man vill bara att han ska vara här hemma, jag vill inte att han ska sova själv på ett rum på ett boende, bara för vi inte kan ta hand om honom. Men samtidigt ser jag/vi ingen annan lösning. Vi kan inte ta hand om honom längre. Hade gärna velat men det går inte, nej fan det går inte..
Förstår fortfarande inte att han är så pass sjuk som han är, att han inte uppfattar det vi säger. Att han inte kan förstå en kommunikation, känns fruktansvärt.
Att se hans fruktansvärda viktminskning är också skrämmande, på så kort tid som han bara försvunnit liksom. Det blir värre och värre, och nu när jag inte hade sett honom på nästan 2 dagar, märkte jag en klar skillnad nu och för någon vecka sedan. Allting går så fort, om man bara kunde stanna upp och ge honom en dag eller två så han kunde vara frisk, så vi kunde fått vår pappa tillbaka...bara för en stund.
Vad fan skulle demens komma in i våra liv och förstöra vår familj för?!
