Mina föräldrar firade nyligen 47:årig bröllopdsdag, men mamma åkte dit idag istället, hon skulle ändå dit och lämna en spruta som han ska ta mot sin cancer, han är ju på hemmet fortfarande. 
De berättade en liten rolig historia, haha. Han packar ju väskan huuur många gånger helst om dagen, för han tror han ska hem. De två veckorna han är där i månaden, packar han tydligen flera flera flera gånger om dagen, viker ner allting hur prydligt och fint som helst, sen ska han hem. Nu har personalen fått låsa in väskan för han inte ska göra det hela tiden, haha. Nästan lite gulligt, nu får han minsann hitta på något annat hihi.

 

Mamma hade tagit med ett bröllopsfoto på dem som han kan ha där på sitt rum, han kände igen sig själv efter ett tag, men tog längre tid för honom att känna igen mamma. Sen hade Tobbe, min bror, sagt "Men det är ju mor". Då svarade pappa: Jaaa, det är det ju. 

Han tilltalade även mamma som sin mor, men det gör han ibland, inget man reagerar på nästan längre. 

 

Nu i eftermiddags när jag var själv hemma fick jag sån längtan och enorm saknade av honom. Jag tycker det är så jävla orättvist att han inte får vara min pappa, den mannen mamma gifte sig med, farfar och morfar till alla sina barnbarn. Inte den riktiga människan han faktiskt är.