Flera gånger om dagen funderar jag över hur det kunde bli så fel för min familj. Bara efter ett telefonsamtal när man visste att pappa var sjuk.
Jag försöker också varje dag intala mig själv att jag inte kan göra honom frisk, men jag känner ändå att jag inte gör tillräckligt för honom så han har det så bra han förtjänar och borde ha.
Man kan inte riktigt släppa taget om det.

Pappa har blivit så otroligt orolig, återigen på nätterna, som jag berättat om innan. Det kan ta flera timmar om vi har "otur", innan han somnar. Han blir själv extremt utmattad såklart, men när han väl får ro och somnar, sover han som en stock och hur länge som helst!
Han får lugnande och sömntabletter men hjälper inte, han fick bytat sort men har inte märkt någon skillnad än..
Hoppas verkligen på lite förändring snart, både för hans och vår skull.

Jag har så mycket att tänka på nu att jag blir helt snurrig ibland, hinner inte ens få med allting! Sen ska andra människor börja hacka och allmänt trycka sig på mig vilket inte gör det bättre, men såna människor är inget att ha i livet.

Har inte direkt känt efter på ett tag, har bara haft så mycket annat på gång. Vilket känns som kanske världens sämsta ursäkt, men egentligen den enda som stämmer.

Pappa blir tystare och tystare, jag uppskattar hans pratiga stunder, men dom blir bara färre och färre. Han sitter och lyssnar på allt annat istället för att komma in i konversationer som han gjort innan. Jag saknar det. Jag saknar honom. Så jävla mycket.

Ibland får jag tankar på framtiden och blir panikslagen när jag tänker på hur det kommer vara då, hur ska man klara sig? Jag kommer säkert vara förbannad på mig själv för jag inte tar till vara på tiden tillsammans med honom nu, som jag kanske borde. Men jag kan bara inte, jag undviker situationer istället för jag inte orkar ta tag i det. Som sagt, jag vet att jag kommer ångra mig, och egentligen borde det räcka för jag ska skärpa mig och ta tag i det, men det blir bara ett stopp. Kommer inte längre.

Önskar bara att jag fick tillbaka min pappa, min energirika, glada, fantastiskt roliga pappa. Fan.

Ingen kan förstå hur jobbigt det är att ha en demensdjuk pappa, det är något av det värsta man kan tänka sig, orkar bara inte mer ibland.

Herregud vilken morgon.. Vaknade IGEN av att pappa gick rundor, denna gången gick han ut också, han skulle visserligen bara hämta tidningen men det vet man inte förrän han gör det.. Otroligt orolig idag och inatt, återstår att se hur denna dagen blir. Det var rätt längesen han var såhär som han varit nu dessa dagarna, vet inte varför..

Vaknat tusen gånger inatt?! Fattar inte varför, sjukt irriterande! Och nu innan 6 så vaknade jag till av att pappa var runt och gick för han skulle till jobbet tydligen.. Var stressad när han såg vad klockan var osv.. Efter ett tag lyckades jag lugna ner honom och nu gick han och la sig igen. Puh!

Saknaden stjäl så mycket ifrån mig, tar så mycket och jag kan inte göra något för att saknaden ska bli mindre.
Pappa är sjuk, han kommer aldrig bli frisk igen utan bara sämre med tiden. Tog lång tid att inse det men jag är väl medveten även om det är svårt att tro ibland.
Ibland vill man bara fly ifrån allt, tror vi alla har känt så någon gång. Vi kan inte kontrollera det, finns ingenting vi kan göra mer än att se på. Och det gör ont, otroligt ont.

Jag har sagt till många av mina vänner och andra omkring mig att jag verkligen kan ge dem rådet att alltid uppskatta sina föräldrar. Hur svår situationen än är eller verkar så visa hur mycket dem betyder för dig och du kommer få samma respons tillbaka. Jag menar inte att allting är perfekt hela tiden, men jag själv har en hel del tankar om hur jag agerat i vissa situationer och gud vad jag ångrar det nu i efterhand. Jag hade gett allting för att ha en frisk pappa i mitt liv, som förhoppningsvis de flesta har. Hade gjort allt!

Efter att varit iväg med min bror och mamma på ärende så körde vi till pappa sen på hemmet och lämnade av lite mediciner, godis, frukt osv. Satt och pratade lite, var faktiskt ganska skönt att vara där en stund!
Han har tre foton på ett bord i hans rum, ett bröllopsfoto på mamma och honom, ett på mig och ett på Patrick. Hade ett på Tobbe och Chanette också innan, deras bröllopsfoto men det gick i sönder! Men i alla fall, mamma frågade honom vem det var på bilderna. Det konstiga var att han visste inte vem det var på bröllopsfotot, han trodde att det det var hans föräldrar, bilden på Patrick sa han att det var han själv men bilden på mig sa han "Angelica". Sen om han kopplade det till mig när jag satt i rummet har jag ingen aning om.. Men det var skönt att höra! :)
Han frågade gång på gång vilken bil vi hade kört dit med och vi svarade varje gång och efter en liten stund frågade han igen.. Men så är det såklart.
Var skönt att få träffa honom i alla fall!

Pratade med en usk som jobbar där och frågade hur det går för honom där, hon berättade att han hade haft en "dålig dag", varit irriterad och så men såna dagar har ju alla! Men ändå bra att höra hur han är där ibland också. :)

När jag inte kan sova, som ikväll, så flyger verkligen alla sorters tankar upp i huvudet, jag säger aldrig dem till någon, jag bara formar en hel bild av något som kunde varit perfekt, till så jag hade velat ha det nu. Jag är så fruktansvärt arg för min pappa är sjuk, finner ingen mening med att sjukdomen finns eller att han skulle bli drabbad. Jag kan visserligen inte göra något åt att han är sjuk, men det hade inte behövt gå så fort som det faktiskt gör.

Här hemma bor jag med min mamma och pappa, eller han är inte "The real dad", ibland känns det bara som ett skal, en människa som är där, en kropp som finns hos oss. (Låter kanske iskallt att skriva så, fast ibland finns det inget annat sätt att förklara det som.)
Men ibland är han där, "The real dad", skrattet ni vet. Även om det var ett väldigt bra tag sen jag fick höra det, hoppas jag och tror att det finns där någonstans, att det kommer fram snart igen. Så jag kan ta tillvara på det, en gång till. Bara en gång till, kanske för jag inte tog tillvara på det förra gången? Inte trodde jag att det skulle bli en så stor försämring.
Jag känner på mig att det börjar ta väldigt mycket på mig, psykiskt. Att det känns som jag bryter ner mig själv genom att inte öppna upp mig för någon professionell, som kan hjälpa mig hitta ljuspunkter och styrka i varje dag.
Jag försöker verkligen att inte låta det gå ut över mina vänner men ibland blir det bara för mycket och jag bryter ihop. Blir arg, irriterad eller börjar gråta från ingenstans, sen kan det ta flera veckor/månader innan jag visar det igen, annars håller jag det för mig själv. Känns nästan bäst så, ibland.

Jag saknar det gamla livet bara, med mamma&pappa som hade det bra tillsammans, och som jag sagt innan, alla deras planer efter han gått i pension, allt dem skulle göra. Allt vi hade kunnat göra, mamma hade inte behövt ha sin man sedan snart 50 år, på ett demensboende 2 veckor i månaden, det är ju meningen att dem ska åldras tillsammans och ha det bra.
Jag kan inte ens beskriva hur det är att ha en dement pappa, finns inga ord mer än sorg, men inte ens det räcker till. Jag kan inte heller säga att jag vill att det ska vara över, att han inte ska lida mer, för jag vill inte att min pappa ska dö, jag är 20 år, Han är 70 år?! Var är det rättvist?
Jag kan bara säga att jag önskar att allting såg annorlunda ut, att vi kunde vara lyckliga. Att du pappa, fick leva det liv du egentligen borde få leva, tillsammans med den du älskar mest, mamma.

Går in på Aftonbladet och hittar detta.. Usch vad hemskt att det stigit så mycket! Fruktansvärt.

Nu börjar det gå neråt igen.. Han kan bli lite så småsur ibland, eller har blivit det några gånger innan. Men nu har det övergått helt till det för tillfället. För så fort man ska hjälpa honom gå eller så, så säger han "jag kan själv", och ja det kan han ANNARS! MEN inte när han fått sömntabletter och lugnande inför natten. Mamma och jag lyckades lägga honom, men efter bara 2 minuter hörde vi världens smäll och vi sprang båda in, där låg han, på golvet. Vet inte vad han skulle, för han hade sitt glas med vatten med sig som han tappade..
Jag blir så rädd och tänker alltid innan jag öppnar dörren när han ramlat "snälla låt inte honom ha skadat sig. Snälla snälla!" Denna gången klarade han sig iaf, vad vi märkte.
Han skakade som ett asplöv, kollade om han hade feber men det hade han inte. Så vet inte vad det kan varit, visst här är inte direkt 25 grader i vårt hus men här är inte så kallt och så har han inte gjort innan, var både innan och efter han ramlat..

Innan ikväll när han trotsat jätte mycket och varit "otrevlig" så vill man bara lägga sig ner och gråta sönder i flera timmar. Bara ge upp, allting. För en stund. Jag har så svårt att ta initiativ till att hjälpa pappa, det är ju min pappa herregud! Direkt när jag går in i rollen känns det som att jag jobbar. Men sen inser jag att, nej det funkar fan inte, så bara släpper jag. Stänger av på något sätt och fortsätter.

Känns som denna natten kommer vara väldigt orolig, är rädd för att han ska vakna och gå upp och ramla igen.. Vi får väl se hur det blir.
Allting är skit just nu!