Har varit och hälsat på pappa. Han var lite förvirrad i början, eller ja en hel del. Han såg "förvånad ut" tyckte jag. Precis som han inte kände igen oss, han sa när mamma kom emot oss, för hon hade varit inne och pratat med någon av vårdbiträdena, "där kommer min mamma" och pekade på henne.
Han sa: där i andra delen av huset är där en massa små barn som äter där inne, de äter en massa." Vi blev förvirrade och tänkte varför han sa så, frågade de som jobbar där om det fanns något dagis eller om det fanns barn där, men nej det var där inte.. Man kan ställa sig den frågan, hur fick han upp det i huvuvdet? Där finns ju inga barn? Bara äldre människor, som har samma sjukdom som honom. Skumt.
Han frågade också om vi hade sett hans rum som han bor i där, verkade som han inte visste att vi varit där innan. Sen när vi kom in där så förklarade han vart allting var och så, var lite jobbigt.
Men var skönt att träffa honom och se att allting var bra med honom iaf. Känns så hemskt bara när man ser andra på hemmet som är jätte sjuka och långt gångna i sjukdomen, då tänker man "Är det såhär pappa kommer bli inom en kort tid?" Fruktansvärt.. Gäller att ta vara på tiden. Men fan vad arg man blir när man inser att en sjukdom satt sig på pappas hjärna och bara äter upp honom mer och mer. (Konstigt uttalande kanske) men ah, ni förstår säkert hur jag menar.

Det jobbigaste är väl den där frånvarande blicken i hans ögon, att man verkligen ser att han tänker "vem är det?" ibland.

Idag.. Jävla skit dag rent ut sagt!

Fick åka hem från praktiken runt 12 tiden, har tur som har så snälla "arbetskamrater" så de förstod min situation och jag fick gå hem tidigare. Skulle egentligen slutat 15.00! Mamma ringde mig på praktiken och ville att jag skulle komma hem för det var lite saker som hon skulle ordna och ville inte göra det själv. Och eftersom situationen är som den är hjälpte jag henne såklart. Vilket innebär att jag inte heller hunnit plugga så mycket idag heller. :( Men får plugga nu på kvällen, fram till 22.00 då det är Big brother, fast har tappat det lite nu, tittar inte på det direkt.. Fast ah, för att få tankarna på lite andra håll ska jag försöka plugga nu.

Dagen började fantastiskt med Damir, kom hem runt tre tiden. Men runt 16.30 hörde jag mamma och pappa prata ute i hallen. Hörde mamma säga "Men du bor ju här Lennart, ta av dig skorna igen så går vi in och sätter oss." Pappa säger då "Men jag bor inte här, jag ska till mina föräldrar." Sen blandade han ihop adresserna och började ta på sig jacka och packa väskor som han skulle "ha med sig hem".
Av en ren slump kom Coffe (min storebror) precis när detta hände, han stannade en stund. Vi försökte lugna pappa men det gick inte, han hade verkligen hackat upp sig på att han inte bodde här. Både jag och Coffe försökte få honom att säga vem vi var, men fick inget svar. Han bara stirrade med en tom blick.

Där står vi, två barn och ser vår pappa försvinna. Vi kan inte ens prata med honom, inte ens förklara för honom att det är här han bor för han säger samma sak om och om igen.
Till slut fick vi kontakt med hemmet där han varit veckovis i månaden nu och de kom och hämtade honom. Lite disskussion om propp också, så vi får höra vad de säger, tror de skulle ringa mamma senare ikväll..

Har börjat få mycket problem med inkontinensbesvär, han har fått svårt att hålla sig med att kissa, har hänt nu flera flera dagar i rad. Innan hände det kanske en gång men då märkte han det själv, nu märker han inte av det alls. Kan hända flera gånger om dagen.

Jag har vetat om att han varit sjuk ett bra tag, men inte riktigt fattat det eller velat ta det till mig eftersom jag velat förneka det hela. Har tänkt "men det kommer bli bra, det blir bra till slut."
Efter idag har jag insett den tuffa verkligheten, detta blev verkligen ett wake up call för mig, det hemska är att det är för sent, det är för sent för mig att förklara för min pappa så mycket han betyder egentligen. Eller inte för sent, men för att han ska kunna förstå vad jag menar.
Får ångest och känner hat emot mig själv för jag inte visat det innan, när jag var mindre eller när han var frisk. Nu visar jag det, men på ett annat sätt. Givetvis bra för honom, men önskar bara att allting var som det borde vara.

Mamma och pappa borde leva lyckliga här hemma, kunna åka ut och resa, så som de hade planerat. Nu sitter pappa på ett hem och blir omhändertagen pga hans sjukdom som förstört så mycket.
Jag har ingen pappa, han lever, men det är inte min pappa. Min pappa är inte här.

Efter en vecka på korttidsboende är pappa hemma igen. Faktiskt varit jätte tomt utan honom hemma, men nu är han här. Och som varje gång när han kommer hem från hemmet är han en helt annan person, mycket piggare och gladare! Skönt att se! Tycker dock att han skulle varit där två veckor åt gången, men det kommer nog behövas snart tror jag. Tror han mår betydligt bättre av att vara där, måste vara roligare än att bara sitta här hemma, även om de åker iväg ibland och så. Skulle de göra något sådant på hemmet får han den hjälp han behöver. Ah, vi får se helt enkelt! Skönt att han är hemma igen iaf. Ska iväg en vecka till senare i April. Tar en dag i taget nu och hoppas på att allting kanske bara stannar upp för ett tag, om bara det fanns ett botemedel?!
Satt häromdagen och tänkte att jag saknar min pappa, sen tänker jag "men han finns ju här", samtidigt som jag ja.. Jag vet inte, allting är så himla jobbigt ibland, vissa dagar går utan problem. Men sen att jag får "skylla mig själv lite" med att jag inte pratar med någon om det. Den enda är bloggen. Känns bara onödigt och jobbigt om jag skulle behöva prata om det men personen säger "vet inte vad jag ska säga..", har nog sagt innan att jag inte klandrar dem, det gör jag verkligen inte. Men det är jobbigt.. Man har så många som finns där men ingen som förstår och kan hjälpa en. Denna situationen är fruktansvärd.

Idag kl 14.00 åker pappa iväg till ett tillfälligt boende i Sjöbo. Känns lika konstigt varje gång, men nu är det ett bra tag sen han var där, han behöver verkligen komma bort till en sån plats där han får den vård han verkligen behöver. Allt från umgänge med sköterskor som kan mycket mer än vad vi vet om sjukdomen till att få umgås med andra människor med samma sjukdom. Förra gången han varit där gick det strålande så hoppas det går lika bra denna veckan!
Kommer kännas jätte tomt att inte ha honom hemma. Även om han inte säger eller gör så mycket blir det jätte tomt om han inte är här. Nu är det bara jag och mamma...ganska stor omväxling. Men det är bäst för honom, så får man väl tänka.
Jag vill att han ska bo där heltid, men inte mamma. Massa olika anledningar till det, men eftersom jag läst på en hel del om sjukdomen så "vet jag mycket mer" om den än henne och har försökt förklara det. Fast är väl lättare sagt än gjort att släppa taget om sin man efter 45 år.. Får ta en dag i taget och se, till slut går det inte att han är hemma för vi kommer inte klara av det. Blir alldeles för mycket för mamma, speciellt sen när jag inte bor hemma längre.

Tagit en paus från plugget och legat i sängen en stund och bara tänkt, har nog hunnit med allting på den stunden.

Igår när Damir kom hit, så kom pappa precis när jag skulle öppna dörren, eftersom jag såg att D kom. Jag släppte in honom och så, sen stod pappa kvar. Jag gick in på mitt rum för jag hade Lovisa på skype, pappa stod kvar och Damir också för han hade skor på sig, sa till honom att han kunde gå in med dem på. Innan dess så hälsade Damir på pappa, som alltid, han hade verkligen ingen aning om vem Damir är. Altså, just därför jag bara går när det kommer hit någon. Brukar oftast inte orka stå och se på när folk som kommer hit jätteofta och han inte känner igen dem. Det gör för ont..
Vissa har säkert tyckt att jag är otrevlig som bara går men, ja. Nu vet ni varför iaf. Och anledningen till att man inte säger något till personen är för..ja.. Finns egentligen inget rimligt, man vill bara inte prata om vissa saker som har med sjukdomen att göra. Lättare att bara skriva av mig, mina närmsta vänner har fått reda på en massa genom bloggen, sen efteråt frågat mig en massa om det. Och DÅ kan jag svara på det, för då vet de redan allting annat, då behöver jag inte dra upp allting igen, gång på gång. Så det är inte så att jag "väljer" vilka som är bäst att prata med det om, jag pratar liksom med Lovisa flera gånger om dagen men säger nästan aldrig något om pappa, om det förmodan inte skulle hända något under samtalet. Utan jag skriver värsta inlägget som nu, sen smyger hon in det i samtalsämnet den smarta fina människan. Så till slut sitter vi och pratar om det utan att jag ens tänkt på det, men när jag väl inser det slutar jag prata och kan verkligen byta ämne helt. Mest för jag inte vill sitta där och böla och att hon ska tycka synd om mig, tjänar jag ingenting på, hon finns där och hon bryr sig. Det räcker. ♥

Mamma 16 år och pappa 20.♥

9 Oktober 1965. ♥

Pappa och de tre äldsta i syskonskaran. ♥

Tobias, lilla jag och pappa♥


Haha, pappa..♥

Sitter och tittar igenom en massa gamla bilder på pappa och på alla oss barnen nu, tänkte lägga upp lite bilder snart. Håller på för fullt att scanna in alla bilderna nu. :)

Satt och läste igenom lite gamla inlägg från kategorin om pappa♥. Såg mitt första jag skrev här på bloggen, började få tårar i ögonen. När jag sen också läste lite senare inlägg, saker som hade förändrats då och om jag jämför med hur det ser ut i dagens läge. Herregud, fyfan vad äckligt fort det gått. Känns så obehagligt. Anledningen till att jag satte mig och läste det igen var för, ja jag började ju skolan idag och ska läsa till Undersköterska, där finns en hel del inriktningar och en av dem var "Demenssjukdomar". Fick rysningar när jag såg ordet, samtidigt som jag inte riktigt kunde släppa blicken från det. Jag vet att jag vill jobba på sjukhus, det har velat jätte länge. Men samtidigt, tänk så kan jag hjälpa mig pappa på ett helt annat sätt om jag väljer att studera Demenssjukdomar? Fast sen när jag tänker igen...kommer jag verkligen vilja fortsätta jobba inom det området när han inte finns här hos mig längre? Att dagligen få uppleva samma saker om och om igen. Tror inte jag är stark nog till att klara av det, detta är påfrestande nog. Allting kommer påminna mig om pappa om jag jobbar på ett Demensboende, men kanske är svag och jävligt feg om jag inte gör det? Ah jag vet inte, så jävla svårt. Men jag har bestämt mig för att jag iaf inte i nuläget vill ha min praktik på ett demensboende, ett vanligt boende med äldre människor går hur bra som helst. Men demens och alzheimers, jag har nog av det i mitt liv för tillfället. Orkar knappt detta för tillfället och ja.. Nej vill inte göra det värre, inte nu.
Herregud vad jag velar, hah.. Men det är inte så himla lätt, så förvirrad man är. Och vet inte riktigt vem jag ska prata med det om. Behöver någon som kan säga något, och inte säga "vet inte vad jag ska säga." Fast jag förstår dem om de skulle säga så, inte det jag menar. Utan jag behöver någon som vet sin sak, som träffar rätt. Vi får väl se.

Ah..
Pappa jag älskar dig.♥

Det finns dagar då jag tittar på pappa och tänker "Nej, han kan inte vara sjuk. Han som alltid varit så framåt, jobbat som in i och världens mest envisa person." Gav sig aldrig, han klarade av ALLT! Att han nu inte ens vet längre vart vi tex har påsarna längre, gör ont som fan. Att titta på sin pappa och inte se den glädjen, inte samma glädje iaf. Man ser mest förtvivlan. Också hur förtvivlad han ser ut när han ska göra något, det man ser i hans ögon.. Går inte att beskriva, ser totalt borta ut ibland. Blir alldeles rädd och tårarna bara forsar på en. Kan inte förstå att del efter del försvinner.

Pratade med min bror Patrick igår om det, rätt skönt att få snacka ut om det. Jag har alltid haft svårt att prata om det, kvittar vem det handlar om. Även med Lovisa, gillar inte att prata om det. Mycket lättare att skriva om det, annars börjar jag bara gråta.. Och egentligen finns det inte så mycket att säga, mer än att man mår så himla dåligt över det. Det är ganska logiskt såklart, vem hade inte gjort det?

Jag vet att jag skrev för något inlägg sen att jag inte kan prata med mina syskon om det direkt, det kan jag inte, fast ah jag vet inte. Ibland känns det kanske bara som det? Jag vet mycket väl att om jag väl skulle orka berätta hur allting är så skulle de stötta mig, absolut. Bara det att ta steget att öppna käften, trodde inte det skulle vara så svårt. Fast ja, äh. Måste sluta gnälla och tycka synd om mig själv, även om det inte händer så ofta. Eller tycka synd om mig själv är väl fel att uttrycka. Tycker mer det är så jävla orättvist att detta hänt oss. Mamma och pappa hade så mycket planer tills efter pappa gått i pension. Dock började detta spöka innan han gick i pension, småsmå förändringar. Men trodde ju inte att det var alzheimers. Nej inte vår första tanke direkt..

Hatar detta, hatar att jag inte kan förklara hur jävla jobbigt detta är. Hatar att jag inte kan fokusera på det positiva, hatar att allting ska vara så jävla komplicerat, så jävla svårt och orättvist.

Att man inte ens kan förstå att ens pappa är så pass sjuk som han är. Fyfan..

Tänk om allting kan gå så fort så han inte finns här längre alls, vad ska du göra då? Nej då kan du inte göra någonting, ingenting. Du kommer ångra dig mer än någonsin att du inte brydde dig den sista tiden.

Sökte lite på google för att kanske hitta en annan blogg om Alzheimers, lyckades hitta denna . Läser den jätte ofta, känns så "skönt" eller hur man ska förklara, att det finns någon som är med om samma sak. Det blir en sorts tröst, att veta att man inte är ensam. Ibland känns det verkligen så. Visst jag har en massa syskon men vi pratar inte direkt om det, vet inte varför, tycker det är rätt synd. Om man ändå hade haft ett sdpeciellt band till någon som kan kunde prata om detta utan att det skulle kännas besvärat. Sen är jag iofs en person som lätt skjuter undan problemen, undviker att prata om dem. Vill inte att folk ska sitta där och tycka synd om mig bara för jag har det jobbigt hemma..typ.. Ah, sån äckligt svår situation. Känner mig bara så vilsen ibland.

Hade jag inte haft de vänner i mitt liv som verkligen finns här för mig och ställer upp när jag behöver det som mest, vet jag inte vad jag gjort. Detta är så fruktansvärt så..finner inga ord.

Sitter och funderar på vart all tiden tagit vägen, hur har detta året gått så fort? Hur kan det skett så mycket? Hur kan det ske förändringar på en dag? Småsmå saker som gör att han försvinner ännu mer?..
Ingen borde få uppleva detta jag upplever, ingen.

Usch vilken start på dagen, förutom min viktminskning så är det inte mycket som är positivt..

Mamma kom in till mig precis och berättade att hon satt i soffan när pappa gick ut från sovrummet, nu hade han kissat på sig. Han hade inte märkt det själv heller, mamma såg bara att han var helt blöt på byxorna. Så det blev in och tvätta honom och få honom att byta kläder.. Detta går bara utför, ingen bra start på min första dag hemma igen, men vad ska man göra.. Bara till att ta en dag i taget.
Igår när jag kom hem, på kvällen, så var han fortfarande uppe. Kom fram till mig och sa "vi har skaffat katt" sen stod han och klappade henne hela tiden och försökte "visa upp henne" för mig.

på EN vecka, EN ynklig jävla vecka har det hänt saker som kanske borde hänt på loppet av några månader eller några veckor iaf. Finner inga ord för hur mycket jag hatar denna äckliga satans jävla hemska sjukdomen, den förstör min pappa och krossar min familj.

Hade ett lååångt morgonsamtal med mamma innan, pratade om ALLT! Händer verkligen inte ofta att vi kan prata så som vi gjorde idag, hon lyssnade massvis på mig och tog åt sig av det jag sa. Hon var som en helt annan person under samtalet. Hon började berätta om saker pappa hade "gjort", eller hur man ska säga. Hon berättade att hon tyckte det blivit stor skillnad på honom sen jag åkte iväg. Jag blev panikslagen när hon berättade detta för mig, kändes tom. Tankarna flög runt i huvuvdet.. "Hur fan kan det bli skillnad på en vecka?! Hur kan hjärnan stänga av så mycket på så kort tid? Hur kan denna sjukdomen våga sig in i just min pappa.." Samtidigt kan jag inte tänka så, det är inte bara min pappa som drabbas av denna hemska "sak". Så himla många andra som inte förtjänar det, ingen borde få gå igenom detta. Varken det min pappa får gå igenom varje dag eller det jag och min familj får göra. Varje dag är en kamp, och att veta i förväg att det inte finns något vi kan göra. Utan bara sitta och se på medans han blir sämre, finner inga ord för den sortens sorg man känner just nu.