Sökte lite på google för att kanske hitta en annan blogg om Alzheimers, lyckades hitta denna . Läser den jätte ofta, känns så "skönt" eller hur man ska förklara, att det finns någon som är med om samma sak. Det blir en sorts tröst, att veta att man inte är ensam. Ibland känns det verkligen så. Visst jag har en massa syskon men vi pratar inte direkt om det, vet inte varför, tycker det är rätt synd. Om man ändå hade haft ett sdpeciellt band till någon som kan kunde prata om detta utan att det skulle kännas besvärat. Sen är jag iofs en person som lätt skjuter undan problemen, undviker att prata om dem. Vill inte att folk ska sitta där och tycka synd om mig bara för jag har det jobbigt hemma..typ.. Ah, sån äckligt svår situation. Känner mig bara så vilsen ibland.

Hade jag inte haft de vänner i mitt liv som verkligen finns här för mig och ställer upp när jag behöver det som mest, vet jag inte vad jag gjort. Detta är så fruktansvärt så..finner inga ord.

Sitter och funderar på vart all tiden tagit vägen, hur har detta året gått så fort? Hur kan det skett så mycket? Hur kan det ske förändringar på en dag? Småsmå saker som gör att han försvinner ännu mer?..
Ingen borde få uppleva detta jag upplever, ingen.