Tagit en paus från plugget och legat i sängen en stund och bara tänkt, har nog hunnit med allting på den stunden.

Igår när Damir kom hit, så kom pappa precis när jag skulle öppna dörren, eftersom jag såg att D kom. Jag släppte in honom och så, sen stod pappa kvar. Jag gick in på mitt rum för jag hade Lovisa på skype, pappa stod kvar och Damir också för han hade skor på sig, sa till honom att han kunde gå in med dem på. Innan dess så hälsade Damir på pappa, som alltid, han hade verkligen ingen aning om vem Damir är. Altså, just därför jag bara går när det kommer hit någon. Brukar oftast inte orka stå och se på när folk som kommer hit jätteofta och han inte känner igen dem. Det gör för ont..
Vissa har säkert tyckt att jag är otrevlig som bara går men, ja. Nu vet ni varför iaf. Och anledningen till att man inte säger något till personen är för..ja.. Finns egentligen inget rimligt, man vill bara inte prata om vissa saker som har med sjukdomen att göra. Lättare att bara skriva av mig, mina närmsta vänner har fått reda på en massa genom bloggen, sen efteråt frågat mig en massa om det. Och DÅ kan jag svara på det, för då vet de redan allting annat, då behöver jag inte dra upp allting igen, gång på gång. Så det är inte så att jag "väljer" vilka som är bäst att prata med det om, jag pratar liksom med Lovisa flera gånger om dagen men säger nästan aldrig något om pappa, om det förmodan inte skulle hända något under samtalet. Utan jag skriver värsta inlägget som nu, sen smyger hon in det i samtalsämnet den smarta fina människan. Så till slut sitter vi och pratar om det utan att jag ens tänkt på det, men när jag väl inser det slutar jag prata och kan verkligen byta ämne helt. Mest för jag inte vill sitta där och böla och att hon ska tycka synd om mig, tjänar jag ingenting på, hon finns där och hon bryr sig. Det räcker. ♥