Dagen började fantastiskt med Damir, kom hem runt tre tiden. Men runt 16.30 hörde jag mamma och pappa prata ute i hallen. Hörde mamma säga "Men du bor ju här Lennart, ta av dig skorna igen så går vi in och sätter oss." Pappa säger då "Men jag bor inte här, jag ska till mina föräldrar." Sen blandade han ihop adresserna och började ta på sig jacka och packa väskor som han skulle "ha med sig hem".
Av en ren slump kom Coffe (min storebror) precis när detta hände, han stannade en stund. Vi försökte lugna pappa men det gick inte, han hade verkligen hackat upp sig på att han inte bodde här. Både jag och Coffe försökte få honom att säga vem vi var, men fick inget svar. Han bara stirrade med en tom blick.

Där står vi, två barn och ser vår pappa försvinna. Vi kan inte ens prata med honom, inte ens förklara för honom att det är här han bor för han säger samma sak om och om igen.
Till slut fick vi kontakt med hemmet där han varit veckovis i månaden nu och de kom och hämtade honom. Lite disskussion om propp också, så vi får höra vad de säger, tror de skulle ringa mamma senare ikväll..

Har börjat få mycket problem med inkontinensbesvär, han har fått svårt att hålla sig med att kissa, har hänt nu flera flera dagar i rad. Innan hände det kanske en gång men då märkte han det själv, nu märker han inte av det alls. Kan hända flera gånger om dagen.

Jag har vetat om att han varit sjuk ett bra tag, men inte riktigt fattat det eller velat ta det till mig eftersom jag velat förneka det hela. Har tänkt "men det kommer bli bra, det blir bra till slut."
Efter idag har jag insett den tuffa verkligheten, detta blev verkligen ett wake up call för mig, det hemska är att det är för sent, det är för sent för mig att förklara för min pappa så mycket han betyder egentligen. Eller inte för sent, men för att han ska kunna förstå vad jag menar.
Får ångest och känner hat emot mig själv för jag inte visat det innan, när jag var mindre eller när han var frisk. Nu visar jag det, men på ett annat sätt. Givetvis bra för honom, men önskar bara att allting var som det borde vara.

Mamma och pappa borde leva lyckliga här hemma, kunna åka ut och resa, så som de hade planerat. Nu sitter pappa på ett hem och blir omhändertagen pga hans sjukdom som förstört så mycket.
Jag har ingen pappa, han lever, men det är inte min pappa. Min pappa är inte här.