Satt och läste igenom lite gamla inlägg från kategorin om pappa♥. Såg mitt första jag skrev här på bloggen, började få tårar i ögonen. När jag sen också läste lite senare inlägg, saker som hade förändrats då och om jag jämför med hur det ser ut i dagens läge. Herregud, fyfan vad äckligt fort det gått. Känns så obehagligt. Anledningen till att jag satte mig och läste det igen var för, ja jag började ju skolan idag och ska läsa till Undersköterska, där finns en hel del inriktningar och en av dem var "Demenssjukdomar". Fick rysningar när jag såg ordet, samtidigt som jag inte riktigt kunde släppa blicken från det. Jag vet att jag vill jobba på sjukhus, det har velat jätte länge. Men samtidigt, tänk så kan jag hjälpa mig pappa på ett helt annat sätt om jag väljer att studera Demenssjukdomar? Fast sen när jag tänker igen...kommer jag verkligen vilja fortsätta jobba inom det området när han inte finns här hos mig längre? Att dagligen få uppleva samma saker om och om igen. Tror inte jag är stark nog till att klara av det, detta är påfrestande nog. Allting kommer påminna mig om pappa om jag jobbar på ett Demensboende, men kanske är svag och jävligt feg om jag inte gör det? Ah jag vet inte, så jävla svårt. Men jag har bestämt mig för att jag iaf inte i nuläget vill ha min praktik på ett demensboende, ett vanligt boende med äldre människor går hur bra som helst. Men demens och alzheimers, jag har nog av det i mitt liv för tillfället. Orkar knappt detta för tillfället och ja.. Nej vill inte göra det värre, inte nu.
Herregud vad jag velar, hah.. Men det är inte så himla lätt, så förvirrad man är. Och vet inte riktigt vem jag ska prata med det om. Behöver någon som kan säga något, och inte säga "vet inte vad jag ska säga." Fast jag förstår dem om de skulle säga så, inte det jag menar. Utan jag behöver någon som vet sin sak, som träffar rätt. Vi får väl se.

Ah..
Pappa jag älskar dig.♥