Det finns dagar då jag tittar på pappa och tänker "Nej, han kan inte vara sjuk. Han som alltid varit så framåt, jobbat som in i och världens mest envisa person." Gav sig aldrig, han klarade av ALLT! Att han nu inte ens vet längre vart vi tex har påsarna längre, gör ont som fan. Att titta på sin pappa och inte se den glädjen, inte samma glädje iaf. Man ser mest förtvivlan. Också hur förtvivlad han ser ut när han ska göra något, det man ser i hans ögon.. Går inte att beskriva, ser totalt borta ut ibland. Blir alldeles rädd och tårarna bara forsar på en. Kan inte förstå att del efter del försvinner.

Pratade med min bror Patrick igår om det, rätt skönt att få snacka ut om det. Jag har alltid haft svårt att prata om det, kvittar vem det handlar om. Även med Lovisa, gillar inte att prata om det. Mycket lättare att skriva om det, annars börjar jag bara gråta.. Och egentligen finns det inte så mycket att säga, mer än att man mår så himla dåligt över det. Det är ganska logiskt såklart, vem hade inte gjort det?

Jag vet att jag skrev för något inlägg sen att jag inte kan prata med mina syskon om det direkt, det kan jag inte, fast ah jag vet inte. Ibland känns det kanske bara som det? Jag vet mycket väl att om jag väl skulle orka berätta hur allting är så skulle de stötta mig, absolut. Bara det att ta steget att öppna käften, trodde inte det skulle vara så svårt. Fast ja, äh. Måste sluta gnälla och tycka synd om mig själv, även om det inte händer så ofta. Eller tycka synd om mig själv är väl fel att uttrycka. Tycker mer det är så jävla orättvist att detta hänt oss. Mamma och pappa hade så mycket planer tills efter pappa gått i pension. Dock började detta spöka innan han gick i pension, småsmå förändringar. Men trodde ju inte att det var alzheimers. Nej inte vår första tanke direkt..

Hatar detta, hatar att jag inte kan förklara hur jävla jobbigt detta är. Hatar att jag inte kan fokusera på det positiva, hatar att allting ska vara så jävla komplicerat, så jävla svårt och orättvist.