Pappa kom hem idag, han som körde hem honom i färdtjänsten var ganska otrevlig och svarade knappt på tilltal men det är väl sånt man får ta? Fast nej, man ska ju inte behöva det.. Aja, han kom hem i alla fall!

 

När pappa väl kommit ut från bilen så går han ganska dåligt, men inte så konstigt med tanke på att det är halt ute. Hjälpte honom in med väskan han hade alla sina saker i, och sen var han äntligen inne. Mamma sa till honom att det var bättre om han satte sig på en stol i köket och tog av sig skorna, eftersom han skulle knyta upp dem. Han sa "Stol?" Mamma pekade på stolen och han tittade lite på henne sen gick han in och satte sig på stolen, tog av skorna och hängde sedan av sig jackan i hallen.

Sen ställer han sig och tittar på mig och mamma och säger "Ska jag bo här nu?" och dem där extremt vilsna ögonen kommer fram igen. Mamma sa "Ja men det gör du ju, du bor här." 

Han har alltid suttit i samma stol, alltså när han tittar på tv och så, alltid samma. Bara en sån sak som att han satte sig i fel stol när han kom in i tv rummet, han öppnade alla dörrar som fanns som var stängda, tittade in och såg väldigt fundersam ut. 

Sen gick han in i köket igen och läste tidning och fikade med mamma. 

 

Direkt efter han frågat "ska jag bo här nu?" fick jag sån hemsk och jobbig klump i magen och tryck över brösten. Sån fruktansvärd känsla. Gick fram till mamma och sa "Herregud vad han verkar borta, bara på två veckor? Hur är det möjligt?!" Mamma säger "Ja..det går fort nu.." 
Jag känner bara för att lägga mig ner på marken och skrika, men nej, det finns inte tid för det. Bara svälj det, ta ett djupt andetag och ta tag i saken. Gör det bästa av det. Eller?

Dem hade ringt från hemmet tidigare i förmiddags när jag inte var hemma, de hade sagt att han varit uppe mycket och sprungit på nätterna, varit väldigt orolig (mer än vanligt) och yrat runder en massa. Varit underlig på något sätt. Nu får man försöka ta en dag i taget och ta vara på varje sekund, trodde återigen inte att det kunde ske så stora förändringar på 2(!!!) veckor. Visst han har kommit hem från hemmet innan och man har märkt ganska stor skillnad men nu, herregud... Vet inte hur man ska hantera det, ibland orkar jag bara inte.