När jag inte kan sova, som ikväll, så flyger verkligen alla sorters tankar upp i huvudet, jag säger aldrig dem till någon, jag bara formar en hel bild av något som kunde varit perfekt, till så jag hade velat ha det nu. Jag är så fruktansvärt arg för min pappa är sjuk, finner ingen mening med att sjukdomen finns eller att han skulle bli drabbad. Jag kan visserligen inte göra något åt att han är sjuk, men det hade inte behövt gå så fort som det faktiskt gör.

Här hemma bor jag med min mamma och pappa, eller han är inte "The real dad", ibland känns det bara som ett skal, en människa som är där, en kropp som finns hos oss. (Låter kanske iskallt att skriva så, fast ibland finns det inget annat sätt att förklara det som.)
Men ibland är han där, "The real dad", skrattet ni vet. Även om det var ett väldigt bra tag sen jag fick höra det, hoppas jag och tror att det finns där någonstans, att det kommer fram snart igen. Så jag kan ta tillvara på det, en gång till. Bara en gång till, kanske för jag inte tog tillvara på det förra gången? Inte trodde jag att det skulle bli en så stor försämring.
Jag känner på mig att det börjar ta väldigt mycket på mig, psykiskt. Att det känns som jag bryter ner mig själv genom att inte öppna upp mig för någon professionell, som kan hjälpa mig hitta ljuspunkter och styrka i varje dag.
Jag försöker verkligen att inte låta det gå ut över mina vänner men ibland blir det bara för mycket och jag bryter ihop. Blir arg, irriterad eller börjar gråta från ingenstans, sen kan det ta flera veckor/månader innan jag visar det igen, annars håller jag det för mig själv. Känns nästan bäst så, ibland.

Jag saknar det gamla livet bara, med mamma&pappa som hade det bra tillsammans, och som jag sagt innan, alla deras planer efter han gått i pension, allt dem skulle göra. Allt vi hade kunnat göra, mamma hade inte behövt ha sin man sedan snart 50 år, på ett demensboende 2 veckor i månaden, det är ju meningen att dem ska åldras tillsammans och ha det bra.
Jag kan inte ens beskriva hur det är att ha en dement pappa, finns inga ord mer än sorg, men inte ens det räcker till. Jag kan inte heller säga att jag vill att det ska vara över, att han inte ska lida mer, för jag vill inte att min pappa ska dö, jag är 20 år, Han är 70 år?! Var är det rättvist?
Jag kan bara säga att jag önskar att allting såg annorlunda ut, att vi kunde vara lyckliga. Att du pappa, fick leva det liv du egentligen borde få leva, tillsammans med den du älskar mest, mamma.