I Sverige finns det minst en halv miljon nära anhöriga till dementa, på vilka det ställs stora krav på tålamod, förståelse och kunskap. Demens har kallats "de anhörigas sjukdom" eftersom livet för den demenshandikappades närstående påverkas mer än vid andra sjukdomar. En av de tyngsta förlusterna en människa kan råka ut för är att förlora sitt jag, sin kapacitet och sin framtid. Det är vad som sker när man drabbas av demens av något slag. Demens innebär en förvärvad och fortskridande nedsättning av mentala funktioner och kan definieras med avseende på de symtom patienten uppvisar oberoende av sjukdomens etiologi, allvarlighetsgrad, omfattning och förlopp.

Hur påverkas den anhöriga till en person som får allvarliga minnessvårigheter och blir mer desorienterad? Demenssjukdomen utvecklas som regel mycket långsamt. Hos den demenshandikappade finns i allmänhet i början av sjukdomen en stor lyhördhet och känslighet för den försämrade förmågan och för omgivningens reaktioner. Det är vanligt att man blir ledsen och nedstämd. Det förändrade beteendet innebär ett svårt handikapp. Anhöriga märker efter hand denna förändring, ständigt måste man finnas till hands och trots det kanske den demenshandikappade blir orolig och aggressiv. Att ständigt upprepa samma sak gång på gång, att få dåligt samvete för allt man skulle vilja men inte orkar, gör att vardagen blir ansträngande. Den anhöriga märker att hon inte orkar längre men vill försöka lite till innan hon söker hjälp. Den demenshandikappade får efterhand svårare att på egen hand sköta sig själv i hemmet. Allt mer insatser behövs såväl i form av stöd, tröst och sällskap som hjälp med aktiviteter i det dagliga livet.

I det tidiga sjukdomsstadiet uppfattar anhöriga ofta inte att förändringen beror på demens. Den anhöriga blir rådvill och detta förhållande förstärks av att vänskapskretsen blir mindre. Orsaken är som regel att vännerna är besvärade av förändringen och inte förstår att den beror på sjukdom. Det kan vara så att den anhöriga skäms för den handikappades förändrade beteende och vill inte att andra ska få insyn i familjens problem. De anhöriga får ta på sig ett ökat ansvar och känner en tilltagande ängslan och oro för framtiden. Man gör ofta sitt yttersta för att orka med både den sjuka och sig själv. Det är inte ovanligt att anhöriga hamnar i en krissituation.

Här hittade jag detta.