Ibland kan man fastna i en stund bara, helt fast. Satt och tittade igenom bilderna från när vi varit och hälsat på Pappa. När jag ser honom där på bilderna, och tänker på hans känsla i ögonen, tårarna börjar rinna och jag saknar honom. Jag saknar min pappa, han roliga, alltid glad och positiv. Nu mera säger han inte så mycket, man får nästan dra ur honom några ord. Visst han har dagar som är bra och man ska uppskatta dem, men det är svårt. Mycket svårare än jag trodde det skulle vara, trots man försöker lyckas man inte alltid.

Man vill bara att han ska vara här hemma, jag vill inte att han ska sova själv på ett rum på ett boende, bara för vi inte kan ta hand om honom. Men samtidigt ser jag/vi ingen annan lösning. Vi kan inte ta hand om honom längre. Hade gärna velat men det går inte, nej fan det går inte..
Förstår fortfarande inte att han är så pass sjuk som han är, att han inte uppfattar det vi säger. Att han inte kan förstå en kommunikation, känns fruktansvärt.

Att se hans fruktansvärda viktminskning är också skrämmande, på så kort tid som han bara försvunnit liksom. Det blir värre och värre, och nu när jag inte hade sett honom på nästan 2 dagar, märkte jag en klar skillnad nu och för någon vecka sedan. Allting går så fort, om man bara kunde stanna upp och ge honom en dag eller två så han kunde vara frisk, så vi kunde fått vår pappa tillbaka...bara för en stund.


Vad fan skulle demens komma in i våra liv och förstöra vår familj för?!