Att låta en person som har en demens, eller bara är gammal, inte få göra någonting. Utan bara säga "Nej men jag gör det, sätt du dig så länge" , tex. Är att ta deras liv ifrån dem i förtid.
Genom att få göra saker som håller hjärnan lite mer igång så hjälper de dem. Nu riktar jag mest in mig på demens/alzheimer eftersom det är det min pappa har.

 

När jag väl ger mig in i rollen som "undersköterska" med pappa försöker jag verkligen tänka hur jag hade gjort och sagt om jag själv jobbat, om detta vartit mitt jobb, tex hemtjänsten eller på ett hem. Även om det är svårt att förbise det för det mesta, det är ändå min pappa.

 

Nu har han fått kateter satt och det oroar honom extremt mycket, han har alltid sovit oroligt sen han blev sjuk, men nu denna sista veckan har det varit extremt. Han har blivit mer orolig på dagarna också, innan kunde han vara lugn och sitta still ett tag, men nu går det inte längre. Omöjligt för mig att säga om det endast är för katetern, men han har alltid sprungit och kissat tusen gånger om dagen, eftersom han har prostatacancer occh problem med träningar (verkar det som). Nu kan han inte göra det själv, nu har han en påse som sköter alltng.. Och det kvittar vad man säger eller gör för det går inte in, både jag och mamma har försökt förklara att det inte går längre, men ja.. Nu har jag slutat med det, eftersom jag vet att NU är det inte lönt längre. Jag ville ändå ge det en chans och se om det kunde gå, han borde ju kunna förstå, tycker man. Men sen tänker man efter och inser att, nej han kan ju inte det. Men nog pratat om det..

 

Jag anser att han har blivit mycket mycket sämre på väldigt kort tid. Allting har gått fort nu, och vissa säger "nej det tycker jag inte att det har gjort". Men det borde väl folk se och förstå som står en nära? Jag tycker de borde se och märka det mer än vad jag borde? Jag är runt honom 24/7 och märker det.

Svårt att hitta ord, inte ofta jag hör honom säga en hel mening. En hel mening, det är ju inte så svårt, kan jag tänka ibland. Men för honom är det. Förstår bara inte fortfarande hur det kan bli så.

 

Imorgon ska pappa till boendet, vara där i 2 veckor, är rädd för hur han kommer vara när han kommer hem, har han blivit mycket sämre? Är han gladare? Är han ledsen? Alla tusen tankar snurrar runt i mitt huvud. Jag vill bara att han ska ha det så bra som möjligt, och det har han inte hemma. För vi kan inte ge honom det han behöver, även om det är kärlek som kan hjälpa honom mycket så finns det inte tillräckligt av det här hemma. Mamma blir frustrerad och jag säger inte så mycket. Det är mest bara ett hem. Svårt att förklara, men enligt mig förtjänar han bättre. Samtidigt som jag tycker det är fruktansvärt att han inte ska få vara hemma. Åååh, blir så arg, ledsen, besviken på mig själv. Som inte tar mer ansvar, samtidigt som jag kanske inte borde göra det. Jag är 21 år och har hela livet framför mig, pluggar och har kompisar, pojkvän och allt det där. Samtidigt tycker jag inte det är en ursäkt.. Ah, som ni ser, jag har tusen jävla frågor, tusen jävla funderingar men ingenting får jag svar på. Mycket pga jag inte själv sökt "hjälp" så jag har någon att prata med. Allting blev säkert en enda röra här, men ibland är det bara så skönt att skriva av sig, speciellt på bloggen, eftersom det finns så många som frågar hur man mår, och ibland har man inte något att säga, så då brukar dem läsa här och sen komma till mig efteråt. Jag har otroligt fina vänner och är glad över det, vet bara inte hur jag ska prata med folk om detta.

 

Denna jävla sjukdom, helvetes jävla helvete.