Måndag, för två veckor sen åkte pappa iväg till ett tillfälligt boende här i Sjöbo. Har varit ganska skönt, samtidigt som det varit tomt, att han varit där. Men det var ändå tv veckor, nu ska han vara hemma två veckor.. Det jobbiga är att han kan ha förändrats totalt dessa två veckorna eller är han som när vi lämnade honom. Ingen aning?! Fruktansvärt att ens tanken kommer upp i huvudet, men det gäller att vara beredd på det värsta. Jag vet bara inte hur jag ska hantera det, jag flyr från det, jag vågar inte hantera det känns det som just nu.

"Min" pappa kommer hem idag efter att ha varit borta en halv månad, borde jag inte vara glad?!
Nej, istället blir jag fylld med ångest över att jag inte kan ge honom det han behöver för att hans vardag ska bli bra. Jag har bara jobbat lite med dementa, pluggat lite om det, men har absolut inte all den vetskapen jag borde ha.
Jag vill bara att han ska ha det bra.. Vill inte titta min pappa i ögonen och känna ångest!!!!
Folk har sagt till mig "du borde vara glad för din pappa lever." Ja, det är jag, även om det inte är min pappa som Jag lever med. Detta är en väldigt väldigt dåligt gjord dockjävel av honom. Förstår inte hur detta kunde hända, varför?

Jag vill ha honom tillbaka, vill att han och mamma ska ha ett bra liv tillsammans, vill inte behöva lämna över honom till ett hem där främlingar ska ta hand om honom, egentligen vill man inte det, eller inte jag iaf.
Har tänkt många gånger "tänk så hade de kommit på ett botemedel nu?! Tänk så hade min pappa kunnat bli frisk nu, hur jävla bra hade det inte varit?!"
Sen kommer jag tillbaka till verkligheten och tänker "det finns det inte, och även om det kommer i framtiden är det försent för min pappa ska kunna få nytta av det.."

Han tvinar sakta bort hela tiden.