På måndag fyller min älskade pappa 70 år. Varav de senaste åren varit ett rent helvete för både honom och hans familj. Tänka sig att jag som är 21 år, har en pappa som är 70 år. Men som har en grav demenssjukdom. Ja, han lever, han finns här, han går omkring på denna jorden, han är ett skal. Det finns ljusa stunder när jag ser min gamla pappa, det där skrattet jag skrivit om innan i vissa inlägg. 

Här är så tomt hemma nu, en fredagskväll som denna, brukade här vara högt ljud på tv:n och massa skratt mellan mamma och pappa. Jag tycker tom det är jobbigt att sitta på pappas plats i soffan, eller i "hans" fotölj, när han inte är här. Det är liksom hans plats, av någon anledning ser jag det så, eftersom han tillbringar så mycket tid där. Tittar på tv, läser tidningen osv. 

 

Men som sagt, pappa fyller 70 år när denna helgen är över, han har alltid haft problem med att komma ihåg sin födelsedag, faktiskt sant haha! Någon gång har man sagt grattis och han har svarat "jaså? fyller jag år idag?" Långt innan han var sjuk. Något man kan tänka tillbaka på och skratta åt, skönt.

Mamma har handlat blommor till honom idag, som vi hoppas står tills på Måndag. Så himla fint gjort av henne, jag undrar dock vad han kommer säga på måndag när jag säger grattis och ger honom en stor kram? Säger han tack? Gör han det kommer jag le resten av dagen, sån liten sak som gör så otroligt mycket. Små ord ger styrka i denna situationen.

 

"Din 70 årsdag ska bli oförglömlig" , kan man säga så?....