En tuff dag, den tuffaste i mitt liv. Ännu ett bakslag. Pappas begravning var som sagt idag. Den var himla fin dock, hade egen musik, bla hans favoritmusik. 

Det värsta var när jag skulle gå fram och lägga min ros vid kistan. Hade som tur var D vid min sida hela tiden. Jag ville bara skrika och kalla på pappa, öppna kistan och bara önska att han skulle vakna upp. Världens jävla mardröm. 

Kom hem för ett tag sen, vi hade en minnesstund hemma hos min mamma sen efteråt. Jag är helt slut i huvudet, trött och ont. Vill bara sova hela tiden känns det som. Kan knappt gråta mer, känns så konstigt, men är precis som om där inte finns mer tårar kvar. 

Jag känner mig tom, helt tom. Går inte att beskriva känslan på ett annat sätt. 

Ska försöka lägga mig tisigt ikväll så man är så utvilad som möjligt imorgon. 

Jag är så himla glad över att jag har D vid min sida imorgon.

God morgon fina läsare. Jag har varit väldigt dålig på att uppdatera bloggen men det var ni nog beredda på och hoppas ni förstår varför. 

Jag började jobba igen i Lördags, första dagen efter min sjukskrivning. Det var väldigt tufft och till slut fick jag gå hem. Men söndag och igår gick det faktiskt väldigt bra. Himla skönt! Anledningen är till 90% alla mina kollegor som gör det lättare för mig. Nu är dock begravningen för pappa nu på torsdag. Kommer bli tufft.. Men jag har D som stöd vid min sida. 

På tal om något helt annat så har jag och D bokat en weekend i Köpenhamn om 2 veckor. Vi har 2,5 år då och sen åker han till Bosnien i 4 veckor så det passade perfekt, en anledning var också för jag ville komma iväg lite också. Bara koppla av och försöka komma på andra tankar, man måste ju pröva sig fram och se vad som kan hjälpa mig att må bättre! 

Människor som hör av sig nu, som aldrig ens brytt sig om pappa eller min familj innan, helt plötsligt så passar det. De gör det för att rensa sitt samvete, för sin egna skull. Endast för dem ska få reda på vad som hänt, hur det hände. För att veta bara. 

Usch. Men ibland måste man bara få det ur sig, för att må bättre själv. Därför jag skriver om det. Förstår inte varför det skulle krävas att min pappa skulle gå bort först innan vissa människor hörde av sig.

Man ska aldrig önska någon detsamma men om de hamnar i samma situation så kommer dem förstå. 

Känns hemskt att se hans namn under dödsfall, och så var man där nere på bottnen igen. Fan fan fan vad jag saknar honom. Gått en vecka och livet känns meningslöst utan min pappa. 

Tänker på dig hela tiden, hoppas du är med mig i varje steg jag tar. 

Har varit lite dålig på uppdatering här men har inte haft ork. Jag var hos min läkare idag, har blivit sjukskriven. Jag saknar att få arbeta och saknar mina fina arbetskollegor, men just nu gör mitt hjärta och min kropp, för ont för jag ska kunna utföra mitt arbete. Jag är helt slut och tom i min kropp och själ. Har sovit max 12 timmar sen i Fredags, ingen aptit heller för den delen. 

Varje gång jag blundar så får jag bilden av pappa när han ligger avliden i sängen, när jag stiger in i rummet och får se honom. 

Imorgon är det 1 vecka sen pappa dog, inatt 00.15. Vill bara att dagen ska vara över redan så jag slipper tänka på den extrema smärtan som kom med det hemska samtalet vi fick vid midnatt förra veckan. 

För en vecka sen satt jag sida vid sida om pappa och höll hans hand, hörde att han andades. Sa även farväl till honom, det värsta jag gjort i mitt liv. 

Saknar honom i varje andetag jag tar, det hugger i mitt hjärta när jag tänker på begravningen som kommer. Jag vill inget annat än att få min älskade pappa tillbaka. 

Jag hoppas att du har det bra där du är, men önskar att du hade fått vara kvar här hos oss. 

Jag ska verkligen försöka att inte bara ta upp tråkiga saker på min blogg, men just nu är allt tungt, för tungt. Och eftersom bloggen är mitt sätt att försöka bearbeta min sorg precis som jag gjort innan om när pappa var sjuk. 

Jag är hemma från mitt jobb denna veckan. Jag hade aldrig kunnat sitta på bussen för det första, 1 timme på morgonen, hade bara gråtit och det hade blivit jobbigare för varje minut som gick. 

Så nu är jag hemma, kan bestämma vad jag vill göra, när jag vill göra det och om jag inte vill göra någonting alls. Ena sekunden är jag ok, nästa ligger jag i sängen och gråter, nästan skriker för det gör så ont. Det går så upp och ner. 

Hade tänkt jag skulle försöka gå till Jysk som inte ligger så långt härifrån, bara handla lite småsaker som jag behöver. Får se om det blir av idag eller ej. 

Fått fantastiskt fina blommor, fick krukblomman av Damir och hans familj, vita fina rosor av Annika&Peter och en underbar ljuskykta av världens finaste vän Hanna. 

Pappa har fått somna in. Lördagen 24/5 00.15. Helt ofattbart. Tom på ord, hittar inget ord som kan beskriva vad jag känner nu. Vet inte hur jag ska ta mig förbi detta. Hans begravning, ett liv utan honom. Att leva utan min pappa.

Man hade på något sätt lärt sig detta livet nu, med att pappa var demenssjuk. Just när man nästintill accepterat det, då händer detta. På bara 1,5 vecka blev han extremt dålig och i torsdags kväll/natt blev han okontaktbar. Han låg bara och kämpade för att kunna andas och hålla sig kvar i livet. 

Jag och mamma kom till honom i fredags tidigt på morgonen och satt hos honom i mer än 12 timmar. Vi vakade över honom, ville ta vara på varje sekund med honom. Knappt så man ville gå på toaletten för då förlorade man tid med honom. Han fick ett andningsuppehåll på ca 15-20 sekunder under fredagseftermiddagen, jag trodde det var då han skulle gå bort. Jag, mamma och Coffe fick panik. Jag skrek "nej men han andas ju inte, han andas ju inte, nej nej nej!!!" Sen kom den djupa sucken från honom igen, och andningen var igång. Det var då jag insåg att det kvittade att jag visste att det skulle hända snart, jag skulle aldrig bli förberedd. Och det blev jag aldrig heller.

Jag, mamma och mina tre bröder satt hos honom hela tiden. Satt och tittade på honom och hans andning, pratade om honom, pratade med varandra, grät i flera timmar, men även lite skratt när vi pratade om minnen som vi upplevt med pappa. 

Jag ser honom framför mig nu hela tiden, så fort jag stänger mina ögon så ser jag honom. Bilden av när jag springer in i hans rum för att träffa honom efter vi fått samtalet om att han gått bort. När jag sätter foten i hans rum och ser honom, bröstkorgen rör sig inte. Jag fick panik och skrek rakt ut, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fick den värsta paniken jag någonsin upplevt. Jag går fram till honom, gråter mer än någonsin och säger "snälla pappa, öppna ögonen, snälla kom tillbaka till mig, snälla." Jag hade kunnat ligga där i flera timmar bara för att få vara med honom. 

Hela familjen sörjer så otroligt mycket efter honom. Hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka. 

Jag har haft fantastiskt stöd från Damir och hans familj, Annika&Peter, Hanna och min familj. Allting känns helt hopplöst nu, men tack vare er hoppas jag att det blir lättare någon gång. Det är verkligen nu man märker vem som bryr sig och inte bryr sig. Nu slutar i alla fall jag helt och hållet bry mig om dem människorna som inte bryr sig på riktigt och lägger den lilla kraft jag har, på mig själv och min familj. 

Vila i frid världens finaste Pappa, jag har med dig i mina tankar 24 timmar om dygnet. Jag vet att du har det bättre nu och slipper vara sjuk, men jag hade mer än allt annat velat ha dig här hos mig nu. Du och mamma skulle haft 50 år som gifta nästa år, hennes livskamrat är borta. Men vi barn ska hjälpa henne att ta sig genom detta, tillsammans ska vi klara detta till slut. Tack vare att vi ärvt din envishet och beslutsamhet, det är jag tacksam för. Jag älskar dig. 

Älskade pappa, jag vill att du ska få ro. Men jag vill inte vara utan dig, världens starkaste människa, världens finaste pappa. Du behöver inte kämpa mer, det är okej att släppa taget. Hade bara velat att du kunde öppnat ögonen och gett mig ett leende så jag kunde få titta dig i ögonen och säga att jag älskar dig. 

Istället får jag nu viska det i ditt öra, hoppas att du hör det och bära mina fina minnen som jag har med dig, med mig i livet. 

Tack för allt du gjort för mig, tack för allt du lärt mig. Du förtjänar lugn och ro, och snart är det dags för dig att vila på rikrigt. Du kommer få det bra i himlen, längtar redan tills vi ses igen. 

Vi sitter fortfarande vid din sida och du ligger i sängen med tunga andetag, vi finns här tills slutet kommer. Du är inte ensam, allting för dig. 

Nästan hela familjen är samlad här hos pappa nu, gör allt för att han ska få det så bra som möjligt nu sista tiden. 

Det tär i hjärtat att se pappa såhär hjälplös och sjuk. Helt okontaktbar och ligger på sista tiden. Fruktansvärt. 

Tusen tankar i huvudet, och rädslan av att jag inte ens kommer kunna säga att jag har en pappa. 

Det där med meningar och mig, men just den får mig att rysa. 

Det har varit, och är, en tuff period nu och det verkar som om himlen vill ha dig tillbaka, men vi är inte färdiga med dig i vårt liv pappa. Mitt hjärta slår ett extra slag för dig varje minut, så du ska orka denna fasen också. Jag ber till allt som finns att detta ska vända, innerst inne, väldigt långt inne, ser jag ett ljus och hoppas att du kommer ur detta mörka hålet.

Pappa är väldigt dålig nu. Har varit en extremt tuff dag idag med tuffa besked återigen. Han har fått komma tillbaka till boendet från sjukhuset där han varit inlagd i lite mer än 1 vecka, men han är fortfarande väldigt dålig.

Det ser inte bra ut. Mamma har sagt flera gånger dessa närmsta dagarna att hon inte ser någon livsgnista i hans ögon lägre, vilket skrämmer mig. 

Men era tankar och kärlek hjälper mig en bit på vägen, att kämpa extra hårt.

Du har alltid gjort allting för oss. Alltid kämpat för att vi skulle klara oss. Kvittar hur dålig eller sjuk du var, så var arbetet alltid allt för dig. Du ville alltid försörja din familj på det bästa sättet du kunde. 

Jag förstår inte riktigt vad som hänt. Du har tagits ifrån oss alla nu. På ett sätt som  splittrar oss , men för oss samman på ett annat. Jag var trygg i att veta att du hade det bra på ditt boende nu. Sen nu kommer nästa käftsmäll där du blir helt nedslagen och blir så dålig. 

Jag vet att du inte kommer komma ihåg att jag var hos dig idag. Du kommer inte komma ihåg att jag kammade ditt hår så det inte skulle vara i vägen i ditt ansikte. Jag gav dig vatten, jag matade dig, jag torkade din haka efter maten som rann ner från din mun, den du inte kan svälja eftersom dina reflexer börjar stänga av. 

Jag känner själv att jag börjar stänga av. Hur mycket jag än vill kämpa för din skulle så lägger orken sig till sidan. Kroppen kämpar inte på samma sätt som innan, när den kände att energin gick till något i längden. 

Nu när jag väl orkar kämpa för din skull så  tänker jag tyvärr alltid ett steg i fel riktning. Jag vet inte hur jag ska hantera att du tvinar bort i min hand, ur mitt liv, som den personen du faktiskt är. 

När jag ser dig som jag såg dig idag, då tappar jag lusten till allt. Du hade känt exakt samma känsla om ditt barn togs ifrån dina händer, och du inte kunde göra något åt det. Framför dina ögon. 

Jag kan ärligt säga att jag nästintill fick panik när jag såg dig idag. Jag önskar att det inte var så, kroppen började skrika på hjälp, jag kände inte igen dig. 

Du, min pappa som alltid varit livfull, hyfsat även sen när du blev sjuk. Där låg du, helt utslagen. Kvittade hur mycket jag försökte få kontakt med dig så gick det inte. Jag fick istället titta på dig utan respons när du försökte lägga ihop en tågbana. Som var från barnavdelningen.

Jag försöker tänka positivt, som alla säger till mig. Fast...ni som inte varit i min sits och säger att ni hade varit så starka för er förälders skull, att jag måste försöka osv, hade ni verkligen klarat det? 

Pappa, jag försöker vara stark för dig, jag försöker varje dag. Försöker hitta positiva saker att se fram emot. Samtidigt som det skrämmer mig att den dagen jag har framför mig kommer gå fortare än jag anar och minskar tiden jag har tillsammans med dig. 

Du ÄR en fantastisk människa. Ingen sjukdom kan någonsin ta det ifrån dig. Jag önskar bara att du hade fått vara kvar hos oss längre. Att jag fått njuta av dina skämt, din närvaro och din fantastiska personlighet. Att mina framtida barn hade fått träffa dig och att du hade fått bli den fantastiska morfar som du var menad för till mina barn. Tanken skrämmer mig att jag inte kommer ha någon pappa som följer mig ned för altaret, en av de största uppgifterna en pappa har och vill göra för sina barn. 

Jag önskar att du hade fått läsa dessa orden och förstå hur mycket du betyder för mig. Jag skulle kunna sitta och krama dig i evigheter för att få dig att känna dig trygg, för att du ska må bättre. Jag vet att du känner dig bättre i sällskap med din familj, även om du glömmer det när vi går ut från rummet. Vilket även skrämmer mig. Att vi gör allt för dig men du kanske känner att du inte har någon vid din sida. 

Jag älskar dig. Tänker på dig varje sekund jag andas. Från att jag vaknar till jag somnar finns du i mitt huvud. Det finns så mycket jag hade velat att du skulle få vara med och påverka och få uppleva tillsammans med din stora familj. Men jag vet, att på något sätt kommer du vara med oss. Hur allt detta än slutar så finns du med oss på något sätt. 

Men nu vet du verkligen, att även om jag inte varit så bra på att säga till dig hur mycket jag älskar dig, så gör jag det. Jag skänker alla mina tankar till dig så dem ska ge dig ork och styrka till att kämpa.

Jag älskar dig, men hatar din sjukdom. Din sjukdom har gjort dig till något man aldrig trodde en människa kunde bli. Men jag finns här för dig, vi tar ett steg i taget. Hur jobbigt det än är och hur ont det än gör, så ska vi ta oss igenom detta på bästa sättet. Och när du tar ditt sista andetag, kommer jag sitta där vid din sida  och hålla din hand, sjunga en av dina favoritlåtar, fälla tårar av lättnad för din skull då du förtjänar att vila med tanke på allt du gått igenom. 

Trots all denna sorgen jag har i mitt hjärta tänker jag aldrig säga farväl till dig på riktigt. Du är alltid levande i mina ögon, på ett eller annat sätt. Du är min pappa, den personen som betyder mer än någon annan. Jag älskar dig. 

Kom iväg till tandläkaren och det gick faktiskt bra, otroligt snälla sköterskor och min tandläkare var hur bra som helst. Skönt! Så nu behöver jag inte ha sån panik inför nästa besök! ;) 

Satte mig på bussen mot Ystad vid 12 och mötte upp D på sjukhuset och vi hälsade på pappa. Det var tungt. Samtidigt som det var skönt att träffa honom. Jag var dock full med tårar i ögonen när jag satte mig ner bredvid honom. Han satt i rullstolen, hade haklapp och åt flytande kost, en tom blick i sina ögon och inga ord som kunde formas i hans mun. 

Vet inte riktigt om han kände igen D, kanske lite, fick ett leende när han såg honom i alla fall så det var positivt. 

Vi tog honom på en liten runda runt på sjukhuset. Det tyckte han om! 

D köpte två tidningar till pappa som vi gav till honom när vi kom upp till avd igen. 

När vi gått därifrån så handlade vi mat med oss hem, åt och sen vilade vi typ 2 timmar. Behövligt! Så glad att jag hade D vid min sida idag, behövdes verkligen. 

Senare på kvällen kom hans mamma hem, vi drack kaffe, pratade och tittade på fotboll på tv. Riktigt bra avslutning på dagen! :) Fick ett underbart fint halsband och en massa olika hårprodukter, tänkte lägga upp en bild imorgon på allting! :) 

Nu ligger jag i sängen och tittar på Greys på ipaden, ska strax sova. Jobb imorgon och fredag, sen håller jag äntligen helg!!! 

Gör så ont att älska någon som finns bredvid men ändå så långt borta. 

Önskar att jag kunde gjort dig frisk igen så du fick njuta av ditt liv tillsammans med manma. 

Ganska gammal bild, så härligt att se honom le. 

Så mycket som händer och susar omkring inombords att jag blir galen. Pappa, jag vill kunna ge honom min energi, positiv energi. 

Jag blir galen av denna ovisshet och över HUR allt sker just nu. 

Just nu har jag ingen ork alls, ingen aptit, huvudvärken sitter konstant på höger sida av huvudet, magen gör ont på samma ställe som när jag är under press, illamåendet smyger sig på med jämna mellanrum. Jag vet inte hur jag ska orka, varje gång jag försöker resa mig, kommer ett nytt bakslag som gör att jag faller igen. Jag ger mig fan på att komma upp men ibland blir det såhär, som just nu. Nerslagen. Just där jag absolut inte vill vara. Jag förstör för mig själv. Enligt mina tankar.. 

Igår var jag på ett konstigt humör men hade ju haft fullt upp med jobb hela veckan och det var inte förrän igår när jag träffade D, som jag släppte allt typ. Jag blev ledsen och väldigt lättirriterad, tog upp saker som inte ens var relevanta, det är så allt visar sig när jag hållt allt inne ett tag. Vet att jag skrivit om det här innan, det går ut över människor i min omgivning som jag älskar, jag vill inte det, det bara blir så. Som tur är, är D ett fantastiskt stöd som alltid förstår mig och vet varför. Efter några ord, några tårar och kramar mådde jag mycket bättre, jag behövde bara släppa ut det. 

Min kropp mår inte bra av denna kaos jag har inombords. Tex, jag kom på mig själv precis att jag inte ätit något idag, genom att jag var yr och allmänt konstig, så tänkte jag "shit, jag har inte ätit mer än 1 jordgubbe idag." Ajja, ingen ork ändå, så why bother now. 

Ska vila nu och försöka hitta en komedi som får mig på bättre humör. 

Hatar verkligen att vara nere på bottnen. 

 

Det har hänt massor. Jag kunde aldrig föreställa mig att man skulle behöva samla sig och ta stora svåra beslut på så kort tid. Det har varit en väldigt tuff tid för mig och de som funnits här hela tiden nu har varit ett extremt stort stöd för mig. 

För snart två veckor sen var jag på ett möte med min mamma och storebror Patrick. Med två sorts chefer på ett boende här i Sjöbo. Det var tufft på många sätt, mycket pga att jag såg hur mycket detta har tärt på mamma. Men ändå var det som om hon försökte visa sig stark, för hade hon kännt att hon ville bryta ihop där och släppa den tunga stenen från bröstet, så hade ingen av oss dömt henne. 
Sista tiden nu med pappa var extremt tufft och uppförsbacken blev bara mer brant nästan för varje dag som gick. Det kvittade nästan vad man gjorde för det fanns inget som var bra nog för det skulle hjälpa. 

Pappa har haft svåra perioder innan, som jag skrivit om flera gånger. För så är ju sjukdomen. Men det är svårare att föreställa sig hur det verkligen är, än man tror. 
Ni kan försöka föreställa er i huvuvdet, försök skapa en bild av att ni sitter framför er pappa, som ni älskar mest av allt på jorden. Ni försöker få kontakt med honom, men han bara stirrar på dig. Svarar inte på något du säger, förstår inte, lägger ett litet skratt istället för att svara med ord. Men ändå ser du den tomma blicken där man ser rädslan och hur långt borta han är. 
Ni ser honom, ni har honom så nära er, men ingenting av det han var innan finns kvar. Ni ser att sjukdomen satt sina spår fysiskt också. Eftersom gången är extremt dålig. Ännu en sak som försvårar att göra saker tillsammans, de saker som man ville göra kanske innan allt gick så långt som det gjort. 
Jag försöker måla upp en bild för er, men tror nog aldrig jag kan skriva ner hur det känns egentligen,
Dotter, fru, barnbarn, syskon, lika jobbigt för vem det än är i familjen. 

 

De berättade att de hade hållt ett rum till pappa eftersom de på hans korttidsboende förklarat situationen med mamma, pappa och att han har haft växelboende på två veckor hemma och två där. De hade tydligen sagt då att de sett en väldig försämring och att det bästa för pappa hade varit att komma in på boende så fort som möjligt. Både för pappa och mamma. De har såklart haft rätt. De ser det också på ett annat sätt eftersom dem arbetar med det och uppmärksammar sånt som kanske mamma inte lägger märke till. 

De sa att de har ett rum där men att de måste ha ett svar ganska snabbt eftersom det är ganska långa köer. Så efter en stunds diskuterande kom mamma fram till att detta var hennes chans nu. Nu hade tom andra människor som är utomstående, sagt sin åsikt och har sett till bådas bästa.

Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare och egentligen ville jag bara gråta. Både pga lättnad och för jag tänkte "fan nu händer detta verkligen. Pappa ska flytta." Men jag höll det, fast som jag skrev innnan, ingen hade dömt mig i det rummet om jag hade börjat gråta, jag kände spänningarna i rummet och inom mig. Det hade behövts att spräcka bubblan och bara ta ut allt där. 

        Vi fick ta en titt på rummet och avdelningen där han skulle få bo. Det var väldigt fint, stort fint rum, stort badrum, fint allrum och verkar vara en trevlig personal där.
Så helt plötsligt var allting klart, Vi var där någon timme och sen var allt färdigt. Nu var en sak avklarad. Nu är det en massa andra saker som måste skötas. Saker som jag inte vill ta upp här förrän det är färdig och besämt.

 

När jag kom hem från mötet hade jag frågat Hanna en liten stund innan om hon kunde komma hem till mig för jag verkligen behövde prata om allt. Jag kände verkligen det som att jag skulle brista när som helst. Hon hade egentligen inte tid, det visste jag men jag frågade henne ändå och hon kom hit ganska snabbt. 
Direkt när vi kom in genom dörren kände jag en lättnad, för nu kunde jag släppa på allt. Vilket jag gjorde. Det tog nog inte ens 1 minut innan jag började gråta. Hade Hanna sidan om mig och hon gav mig en stor kram vilket gav mig ett lugn och jag kände direkt "äntligen någon som verkligen bryr sig". Jag vet egentligen inte vad det var, var bara en kram, men just då var det nog det jag verkligen behövde. Sen att hon tog sig tid till det gjorde det också lite speciellt. För det har funnits de människor som gör allt för att komma undan, så detta behövde jag. 

Det som känns mest tungt nu är att pappa verkligen har flyttat. Han bor inte med mamma längre, dem är särbos.Jag visste ju att denna dagen skulle komma, men inte än, trodde inte jag. Men det är en positiv sak också, såklart. Han får den vården han behöver, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Han har egna möbler osv, som han ärvt av sina föräldrar bla, byrå och så. Som gör att han känner sig lite mer hemma och förhoppningsvis har han det bättre nu än att han ska hoppa fram och tillbaka från ett ställe till ett annat. 

Detta kommer ta tid för mig att smälta. Men som sagt så har stödet från D, Hanna och Emma varit så himla mycket till hjälp och varit anledning till att jag orkat ta mig igenom detta utan att bryta ihop. Det var ett tungt och tufft steg att ta. 
Jag ska bara försöka ta mig i rätt riktning och hålla mig i positiva spåret nu så mår både jag och pappa bättre. För jag tjänar inget på att sänka mig själv, speciellt i hans närhet. Han mår inte bra av den energin heller.

Tack till alla er fantastiska läsare som peppar mig till att fortsätta och att ni fortfarande hänger kvar fast här är så tyst ibland. Love.