Pappa har fått somna in. Lördagen 24/5 00.15. Helt ofattbart. Tom på ord, hittar inget ord som kan beskriva vad jag känner nu. Vet inte hur jag ska ta mig förbi detta. Hans begravning, ett liv utan honom. Att leva utan min pappa.
Man hade på något sätt lärt sig detta livet nu, med att pappa var demenssjuk. Just när man nästintill accepterat det, då händer detta. På bara 1,5 vecka blev han extremt dålig och i torsdags kväll/natt blev han okontaktbar. Han låg bara och kämpade för att kunna andas och hålla sig kvar i livet.
Jag och mamma kom till honom i fredags tidigt på morgonen och satt hos honom i mer än 12 timmar. Vi vakade över honom, ville ta vara på varje sekund med honom. Knappt så man ville gå på toaletten för då förlorade man tid med honom. Han fick ett andningsuppehåll på ca 15-20 sekunder under fredagseftermiddagen, jag trodde det var då han skulle gå bort. Jag, mamma och Coffe fick panik. Jag skrek "nej men han andas ju inte, han andas ju inte, nej nej nej!!!" Sen kom den djupa sucken från honom igen, och andningen var igång. Det var då jag insåg att det kvittade att jag visste att det skulle hända snart, jag skulle aldrig bli förberedd. Och det blev jag aldrig heller.
Jag, mamma och mina tre bröder satt hos honom hela tiden. Satt och tittade på honom och hans andning, pratade om honom, pratade med varandra, grät i flera timmar, men även lite skratt när vi pratade om minnen som vi upplevt med pappa.
Jag ser honom framför mig nu hela tiden, så fort jag stänger mina ögon så ser jag honom. Bilden av när jag springer in i hans rum för att träffa honom efter vi fått samtalet om att han gått bort. När jag sätter foten i hans rum och ser honom, bröstkorgen rör sig inte. Jag fick panik och skrek rakt ut, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fick den värsta paniken jag någonsin upplevt. Jag går fram till honom, gråter mer än någonsin och säger "snälla pappa, öppna ögonen, snälla kom tillbaka till mig, snälla." Jag hade kunnat ligga där i flera timmar bara för att få vara med honom.
Hela familjen sörjer så otroligt mycket efter honom. Hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka.
Jag har haft fantastiskt stöd från Damir och hans familj, Annika&Peter, Hanna och min familj. Allting känns helt hopplöst nu, men tack vare er hoppas jag att det blir lättare någon gång. Det är verkligen nu man märker vem som bryr sig och inte bryr sig. Nu slutar i alla fall jag helt och hållet bry mig om dem människorna som inte bryr sig på riktigt och lägger den lilla kraft jag har, på mig själv och min familj.
Vila i frid världens finaste Pappa, jag har med dig i mina tankar 24 timmar om dygnet. Jag vet att du har det bättre nu och slipper vara sjuk, men jag hade mer än allt annat velat ha dig här hos mig nu. Du och mamma skulle haft 50 år som gifta nästa år, hennes livskamrat är borta. Men vi barn ska hjälpa henne att ta sig genom detta, tillsammans ska vi klara detta till slut. Tack vare att vi ärvt din envishet och beslutsamhet, det är jag tacksam för. Jag älskar dig.
