Det har hänt massor. Jag kunde aldrig föreställa mig att man skulle behöva samla sig och ta stora svåra beslut på så kort tid. Det har varit en väldigt tuff tid för mig och de som funnits här hela tiden nu har varit ett extremt stort stöd för mig. 

För snart två veckor sen var jag på ett möte med min mamma och storebror Patrick. Med två sorts chefer på ett boende här i Sjöbo. Det var tufft på många sätt, mycket pga att jag såg hur mycket detta har tärt på mamma. Men ändå var det som om hon försökte visa sig stark, för hade hon kännt att hon ville bryta ihop där och släppa den tunga stenen från bröstet, så hade ingen av oss dömt henne. 
Sista tiden nu med pappa var extremt tufft och uppförsbacken blev bara mer brant nästan för varje dag som gick. Det kvittade nästan vad man gjorde för det fanns inget som var bra nog för det skulle hjälpa. 

Pappa har haft svåra perioder innan, som jag skrivit om flera gånger. För så är ju sjukdomen. Men det är svårare att föreställa sig hur det verkligen är, än man tror. 
Ni kan försöka föreställa er i huvuvdet, försök skapa en bild av att ni sitter framför er pappa, som ni älskar mest av allt på jorden. Ni försöker få kontakt med honom, men han bara stirrar på dig. Svarar inte på något du säger, förstår inte, lägger ett litet skratt istället för att svara med ord. Men ändå ser du den tomma blicken där man ser rädslan och hur långt borta han är. 
Ni ser honom, ni har honom så nära er, men ingenting av det han var innan finns kvar. Ni ser att sjukdomen satt sina spår fysiskt också. Eftersom gången är extremt dålig. Ännu en sak som försvårar att göra saker tillsammans, de saker som man ville göra kanske innan allt gick så långt som det gjort. 
Jag försöker måla upp en bild för er, men tror nog aldrig jag kan skriva ner hur det känns egentligen,
Dotter, fru, barnbarn, syskon, lika jobbigt för vem det än är i familjen. 

 

De berättade att de hade hållt ett rum till pappa eftersom de på hans korttidsboende förklarat situationen med mamma, pappa och att han har haft växelboende på två veckor hemma och två där. De hade tydligen sagt då att de sett en väldig försämring och att det bästa för pappa hade varit att komma in på boende så fort som möjligt. Både för pappa och mamma. De har såklart haft rätt. De ser det också på ett annat sätt eftersom dem arbetar med det och uppmärksammar sånt som kanske mamma inte lägger märke till. 

De sa att de har ett rum där men att de måste ha ett svar ganska snabbt eftersom det är ganska långa köer. Så efter en stunds diskuterande kom mamma fram till att detta var hennes chans nu. Nu hade tom andra människor som är utomstående, sagt sin åsikt och har sett till bådas bästa.

Jag kände hur mitt hjärta började slå fortare och egentligen ville jag bara gråta. Både pga lättnad och för jag tänkte "fan nu händer detta verkligen. Pappa ska flytta." Men jag höll det, fast som jag skrev innnan, ingen hade dömt mig i det rummet om jag hade börjat gråta, jag kände spänningarna i rummet och inom mig. Det hade behövts att spräcka bubblan och bara ta ut allt där. 

        Vi fick ta en titt på rummet och avdelningen där han skulle få bo. Det var väldigt fint, stort fint rum, stort badrum, fint allrum och verkar vara en trevlig personal där.
Så helt plötsligt var allting klart, Vi var där någon timme och sen var allt färdigt. Nu var en sak avklarad. Nu är det en massa andra saker som måste skötas. Saker som jag inte vill ta upp här förrän det är färdig och besämt.

 

När jag kom hem från mötet hade jag frågat Hanna en liten stund innan om hon kunde komma hem till mig för jag verkligen behövde prata om allt. Jag kände verkligen det som att jag skulle brista när som helst. Hon hade egentligen inte tid, det visste jag men jag frågade henne ändå och hon kom hit ganska snabbt. 
Direkt när vi kom in genom dörren kände jag en lättnad, för nu kunde jag släppa på allt. Vilket jag gjorde. Det tog nog inte ens 1 minut innan jag började gråta. Hade Hanna sidan om mig och hon gav mig en stor kram vilket gav mig ett lugn och jag kände direkt "äntligen någon som verkligen bryr sig". Jag vet egentligen inte vad det var, var bara en kram, men just då var det nog det jag verkligen behövde. Sen att hon tog sig tid till det gjorde det också lite speciellt. För det har funnits de människor som gör allt för att komma undan, så detta behövde jag. 

Det som känns mest tungt nu är att pappa verkligen har flyttat. Han bor inte med mamma längre, dem är särbos.Jag visste ju att denna dagen skulle komma, men inte än, trodde inte jag. Men det är en positiv sak också, såklart. Han får den vården han behöver, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Han har egna möbler osv, som han ärvt av sina föräldrar bla, byrå och så. Som gör att han känner sig lite mer hemma och förhoppningsvis har han det bättre nu än att han ska hoppa fram och tillbaka från ett ställe till ett annat. 

Detta kommer ta tid för mig att smälta. Men som sagt så har stödet från D, Hanna och Emma varit så himla mycket till hjälp och varit anledning till att jag orkat ta mig igenom detta utan att bryta ihop. Det var ett tungt och tufft steg att ta. 
Jag ska bara försöka ta mig i rätt riktning och hålla mig i positiva spåret nu så mår både jag och pappa bättre. För jag tjänar inget på att sänka mig själv, speciellt i hans närhet. Han mår inte bra av den energin heller.

Tack till alla er fantastiska läsare som peppar mig till att fortsätta och att ni fortfarande hänger kvar fast här är så tyst ibland. Love.