Igår kväll bara brast det, vet inte varför det bara flög över mig, men det var hemskt. Trodde jag skulle kunna titta på videos på Julia nu, trodde verkligen jag skulle klara det, kände mig redo för det igår. Men efter ca 30 sekunder in på en video klarade jag inte mer, jag vände bort blicken mot något annat bakom mig. Hade ändå ljudet igång fortfarande och lyssnade men sprang ut från mitt rum och för andra gången i hela mitt liv, gick jag och satte mig hos mamma för tröst.
Har aldrig haft den sortens kontakt med mamma men nu bröt jag verkligen ihop totalt och behövde någon, fanns ingen annan här som varken kunde träffas eller prata med mig.. Behövde bara en kram och några tröstande ord, det kändes bättre sen.. Efter ett tag så lugnade mamma ner mig och jag låg bara bredvid henne och hon höll om mig.

Jag trodde verkligen att jag skulle klara av det, att titta på videos på Jullan när hon sjunger, men det går inte. Det bara brister för mig. Men jag försöker, försöker för Julias skull. Men inte alltid det går, ibland bara försvinner allt det jag byggt upp, det rasar.

Är så himla glad att jag har Damir, även om han inte säger mycket eller jag pratar så mycket med honom om Julia, så kan jag prata med honom. Han följer med mig till graven då och då, vilket betyder mer än jag kan beskriva. Bara en sån liten sak som när vi var där i Lördags, han hjälpte mig tända ett ljus. Verkligen hitta små lösningar för jag skulle kunna tända det ljuset jag hade med mig (jag hade såklart glömt tändare...) Försökte tända fyr från ett annat ljus som fanns där redan, med en väldigt liten låga fick vi fyr på pappret som vi rivit ut från min kalender men det slocknade. Han gick och letade lite längre bort och hittade en pinne som han fick fyr på och tände ljuset till mig.
Jag sa till honom "jag tycker det är jobbigt att där inte finns en bild på henne där nu längre, fanns det innan men den gick sönder." D svarade med att jag kunde köpa en fin ram och sätta en bild på henne i den och ställa på graven. Såna småsaker gjorde det lätt för mig att "lämna" graven. Gav honom en kram och han pussade mig på pannan, allting kändes lätt för en stund. ♥

Dag efter dag väntar jag på dig. Vill inget annat än att du ska komma hem igen, kan inte leva detta jävla livet utan dig. Jag saknar dig så det gör ont, jag älskar dig så det gör ont. Jag vill tala om för dig hur mycket jag saknar och älskar dig, så det gör ont.. Jag vill hålla din hand och se dig le.
Snälla Julia, snälla snälla snälla kom hem nu. Jag blir galen på denna tomheten som fyller mina dagar, snälla..

Kändes som jag fick en "bra saknad" av dig för ungefär 1 minut sen. Laddade upp bilden i inlägget, klickade upp min bloggsida som jag alltid gör för att se hur det ser ut och tårarna faller från min kind direkt.. Saknar dig.

Det finns dagar då jag kan titta på dig med ett leende, även om de dagarna är få så finns de där. Men varför kan jag inte uppskatta dem? Ingen förstår hur jag känner, ingen vill förstå. Folk säger "det har gått två år nu, någon gång måste man sluta känna sorg". De orden skär i mitt hjärta. Hur kan man ens tänka de orden?
Jag önskar att det var så lätt, önskar verkligen att tiden hade läkt alla mina sår. Men paniken uppstår fortfarande när jag tänker på att du inte finns här. Jag vill ha dig här, jag vill inte behöva skriva om dig för att få prata om dig eller med dig. Jag behöver dig mer än någonsin, finns ingen som dig, kommer aldrig finnas.♥


Julia snälla hjälp mig orka..

Loggar in på fb och försöker tänka på annat, detta kommer upp på första sidan. Detta borde vara en bra sak, en otroligt rolig sak fylld med lycka. Men sorgen har tagit över för jag kan inte ge dig en kram på din 18-årsdag. Får inte prata med dig och säga grattis. Ingenting. Istället får jag titta på bilder och gråta floder för jag saknar dig så otroligt.

Fick en bild av Amy för ett tag sen, på dig fina Julia. Kommer ihåg när jag köpte denna tröjan till dig i julklapp, så glad du blev. Jag skulle ha likadan också men fanns inte i min storlek.. Jag vill få fler stunder med dig. Du var som en lillasyster för mig, betydde med än något annat på denna jorden.

Hur kunde detta få hända?

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 22 månader utan dig.

Köpte blommor och ett kort igår, cyklade till Julias grav igår. Där var jättefint som vanligt. Kändes lite lättare att vara där igår på något sätt. Sara var med, tror det hjälpte väldigt mycket. Vi blåste bubblor, pratade och några tårar föll men det är inte så konstigt, men fick ändå upp ett leende på läpparna till slut och kunde tänka på roliga minnen. Kändes skönt! Saknar henne så oehört mycket.. Finner inga ord.