Det finns dagar då jag kan titta på dig med ett leende, även om de dagarna är få så finns de där. Men varför kan jag inte uppskatta dem? Ingen förstår hur jag känner, ingen vill förstå. Folk säger "det har gått två år nu, någon gång måste man sluta känna sorg". De orden skär i mitt hjärta. Hur kan man ens tänka de orden?
Jag önskar att det var så lätt, önskar verkligen att tiden hade läkt alla mina sår. Men paniken uppstår fortfarande när jag tänker på att du inte finns här. Jag vill ha dig här, jag vill inte behöva skriva om dig för att få prata om dig eller med dig. Jag behöver dig mer än någonsin, finns ingen som dig, kommer aldrig finnas.♥


Julia snälla hjälp mig orka..