Har varit lite dålig på uppdatering här men har inte haft ork. Jag var hos min läkare idag, har blivit sjukskriven. Jag saknar att få arbeta och saknar mina fina arbetskollegor, men just nu gör mitt hjärta och min kropp, för ont för jag ska kunna utföra mitt arbete. Jag är helt slut och tom i min kropp och själ. Har sovit max 12 timmar sen i Fredags, ingen aptit heller för den delen. 

Varje gång jag blundar så får jag bilden av pappa när han ligger avliden i sängen, när jag stiger in i rummet och får se honom. 

Imorgon är det 1 vecka sen pappa dog, inatt 00.15. Vill bara att dagen ska vara över redan så jag slipper tänka på den extrema smärtan som kom med det hemska samtalet vi fick vid midnatt förra veckan. 

För en vecka sen satt jag sida vid sida om pappa och höll hans hand, hörde att han andades. Sa även farväl till honom, det värsta jag gjort i mitt liv. 

Saknar honom i varje andetag jag tar, det hugger i mitt hjärta när jag tänker på begravningen som kommer. Jag vill inget annat än att få min älskade pappa tillbaka. 

Jag hoppas att du har det bra där du är, men önskar att du hade fått vara kvar här hos oss. 

 

Jag ska verkligen försöka att inte bara ta upp tråkiga saker på min blogg, men just nu är allt tungt, för tungt. Och eftersom bloggen är mitt sätt att försöka bearbeta min sorg precis som jag gjort innan om när pappa var sjuk. 

Jag är hemma från mitt jobb denna veckan. Jag hade aldrig kunnat sitta på bussen för det första, 1 timme på morgonen, hade bara gråtit och det hade blivit jobbigare för varje minut som gick. 

Så nu är jag hemma, kan bestämma vad jag vill göra, när jag vill göra det och om jag inte vill göra någonting alls. Ena sekunden är jag ok, nästa ligger jag i sängen och gråter, nästan skriker för det gör så ont. Det går så upp och ner. 

Hade tänkt jag skulle försöka gå till Jysk som inte ligger så långt härifrån, bara handla lite småsaker som jag behöver. Får se om det blir av idag eller ej. 

Fått fantastiskt fina blommor, fick krukblomman av Damir och hans familj, vita fina rosor av Annika&Peter och en underbar ljuskykta av världens finaste vän Hanna. 

Pappa har fått somna in. Lördagen 24/5 00.15. Helt ofattbart. Tom på ord, hittar inget ord som kan beskriva vad jag känner nu. Vet inte hur jag ska ta mig förbi detta. Hans begravning, ett liv utan honom. Att leva utan min pappa.

Man hade på något sätt lärt sig detta livet nu, med att pappa var demenssjuk. Just när man nästintill accepterat det, då händer detta. På bara 1,5 vecka blev han extremt dålig och i torsdags kväll/natt blev han okontaktbar. Han låg bara och kämpade för att kunna andas och hålla sig kvar i livet. 

Jag och mamma kom till honom i fredags tidigt på morgonen och satt hos honom i mer än 12 timmar. Vi vakade över honom, ville ta vara på varje sekund med honom. Knappt så man ville gå på toaletten för då förlorade man tid med honom. Han fick ett andningsuppehåll på ca 15-20 sekunder under fredagseftermiddagen, jag trodde det var då han skulle gå bort. Jag, mamma och Coffe fick panik. Jag skrek "nej men han andas ju inte, han andas ju inte, nej nej nej!!!" Sen kom den djupa sucken från honom igen, och andningen var igång. Det var då jag insåg att det kvittade att jag visste att det skulle hända snart, jag skulle aldrig bli förberedd. Och det blev jag aldrig heller.

Jag, mamma och mina tre bröder satt hos honom hela tiden. Satt och tittade på honom och hans andning, pratade om honom, pratade med varandra, grät i flera timmar, men även lite skratt när vi pratade om minnen som vi upplevt med pappa. 

Jag ser honom framför mig nu hela tiden, så fort jag stänger mina ögon så ser jag honom. Bilden av när jag springer in i hans rum för att träffa honom efter vi fått samtalet om att han gått bort. När jag sätter foten i hans rum och ser honom, bröstkorgen rör sig inte. Jag fick panik och skrek rakt ut, visste inte vart jag skulle ta vägen. Fick den värsta paniken jag någonsin upplevt. Jag går fram till honom, gråter mer än någonsin och säger "snälla pappa, öppna ögonen, snälla kom tillbaka till mig, snälla." Jag hade kunnat ligga där i flera timmar bara för att få vara med honom. 

Hela familjen sörjer så otroligt mycket efter honom. Hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka. 

Jag har haft fantastiskt stöd från Damir och hans familj, Annika&Peter, Hanna och min familj. Allting känns helt hopplöst nu, men tack vare er hoppas jag att det blir lättare någon gång. Det är verkligen nu man märker vem som bryr sig och inte bryr sig. Nu slutar i alla fall jag helt och hållet bry mig om dem människorna som inte bryr sig på riktigt och lägger den lilla kraft jag har, på mig själv och min familj. 

Vila i frid världens finaste Pappa, jag har med dig i mina tankar 24 timmar om dygnet. Jag vet att du har det bättre nu och slipper vara sjuk, men jag hade mer än allt annat velat ha dig här hos mig nu. Du och mamma skulle haft 50 år som gifta nästa år, hennes livskamrat är borta. Men vi barn ska hjälpa henne att ta sig genom detta, tillsammans ska vi klara detta till slut. Tack vare att vi ärvt din envishet och beslutsamhet, det är jag tacksam för. Jag älskar dig. 

Älskade pappa, jag vill att du ska få ro. Men jag vill inte vara utan dig, världens starkaste människa, världens finaste pappa. Du behöver inte kämpa mer, det är okej att släppa taget. Hade bara velat att du kunde öppnat ögonen och gett mig ett leende så jag kunde få titta dig i ögonen och säga att jag älskar dig. 

Istället får jag nu viska det i ditt öra, hoppas att du hör det och bära mina fina minnen som jag har med dig, med mig i livet. 

Tack för allt du gjort för mig, tack för allt du lärt mig. Du förtjänar lugn och ro, och snart är det dags för dig att vila på rikrigt. Du kommer få det bra i himlen, längtar redan tills vi ses igen. 

Vi sitter fortfarande vid din sida och du ligger i sängen med tunga andetag, vi finns här tills slutet kommer. Du är inte ensam, allting för dig. 

Nästan hela familjen är samlad här hos pappa nu, gör allt för att han ska få det så bra som möjligt nu sista tiden. 

Det tär i hjärtat att se pappa såhär hjälplös och sjuk. Helt okontaktbar och ligger på sista tiden. Fruktansvärt. 

Tusen tankar i huvudet, och rädslan av att jag inte ens kommer kunna säga att jag har en pappa. 

Det där med meningar och mig, men just den får mig att rysa. 

Det har varit, och är, en tuff period nu och det verkar som om himlen vill ha dig tillbaka, men vi är inte färdiga med dig i vårt liv pappa. Mitt hjärta slår ett extra slag för dig varje minut, så du ska orka denna fasen också. Jag ber till allt som finns att detta ska vända, innerst inne, väldigt långt inne, ser jag ett ljus och hoppas att du kommer ur detta mörka hålet.

Pappa är väldigt dålig nu. Har varit en extremt tuff dag idag med tuffa besked återigen. Han har fått komma tillbaka till boendet från sjukhuset där han varit inlagd i lite mer än 1 vecka, men han är fortfarande väldigt dålig.

Det ser inte bra ut. Mamma har sagt flera gånger dessa närmsta dagarna att hon inte ser någon livsgnista i hans ögon lägre, vilket skrämmer mig. 

Men era tankar och kärlek hjälper mig en bit på vägen, att kämpa extra hårt.

Då var det dags igen, premedicineringen är nere, smakar typ Ajax golvrengöring haha. 

Är ensam här idag så hoppas jag inte blir så vinglig när jag ska gå hem, håll tummarna! ;) 

Som tur var jade jag besök med mig, fina Sara fick äran att vara med mig haha. Anledningen var att jag fick lugnande så skulle se hur jag reagerade på det efteråt! 

Är väldigt väldigt trött nu efteråt, hungrig dessutom men ganska svårt att äta eftersom jag fick en del bedövning. Så får väl sova lite nu seeeen njuta av min kycklingsallad! :) 

Nästan 3 år gammal, ingen ålder alls för en katt. Som man kan fästa sig vid ett djur, svårt att tänka sig förrän man själv mist ett. Mammas älskade kise, han betydde allt för henne. Vilken tröst han var. Så orättvist. 

Ha en fin måndag!

Du har alltid gjort allting för oss. Alltid kämpat för att vi skulle klara oss. Kvittar hur dålig eller sjuk du var, så var arbetet alltid allt för dig. Du ville alltid försörja din familj på det bästa sättet du kunde. 

Jag förstår inte riktigt vad som hänt. Du har tagits ifrån oss alla nu. På ett sätt som  splittrar oss , men för oss samman på ett annat. Jag var trygg i att veta att du hade det bra på ditt boende nu. Sen nu kommer nästa käftsmäll där du blir helt nedslagen och blir så dålig. 

Jag vet att du inte kommer komma ihåg att jag var hos dig idag. Du kommer inte komma ihåg att jag kammade ditt hår så det inte skulle vara i vägen i ditt ansikte. Jag gav dig vatten, jag matade dig, jag torkade din haka efter maten som rann ner från din mun, den du inte kan svälja eftersom dina reflexer börjar stänga av. 

Jag känner själv att jag börjar stänga av. Hur mycket jag än vill kämpa för din skulle så lägger orken sig till sidan. Kroppen kämpar inte på samma sätt som innan, när den kände att energin gick till något i längden. 

Nu när jag väl orkar kämpa för din skull så  tänker jag tyvärr alltid ett steg i fel riktning. Jag vet inte hur jag ska hantera att du tvinar bort i min hand, ur mitt liv, som den personen du faktiskt är. 

När jag ser dig som jag såg dig idag, då tappar jag lusten till allt. Du hade känt exakt samma känsla om ditt barn togs ifrån dina händer, och du inte kunde göra något åt det. Framför dina ögon. 

Jag kan ärligt säga att jag nästintill fick panik när jag såg dig idag. Jag önskar att det inte var så, kroppen började skrika på hjälp, jag kände inte igen dig. 

Du, min pappa som alltid varit livfull, hyfsat även sen när du blev sjuk. Där låg du, helt utslagen. Kvittade hur mycket jag försökte få kontakt med dig så gick det inte. Jag fick istället titta på dig utan respons när du försökte lägga ihop en tågbana. Som var från barnavdelningen.

Jag försöker tänka positivt, som alla säger till mig. Fast...ni som inte varit i min sits och säger att ni hade varit så starka för er förälders skull, att jag måste försöka osv, hade ni verkligen klarat det? 

Pappa, jag försöker vara stark för dig, jag försöker varje dag. Försöker hitta positiva saker att se fram emot. Samtidigt som det skrämmer mig att den dagen jag har framför mig kommer gå fortare än jag anar och minskar tiden jag har tillsammans med dig. 

Du ÄR en fantastisk människa. Ingen sjukdom kan någonsin ta det ifrån dig. Jag önskar bara att du hade fått vara kvar hos oss längre. Att jag fått njuta av dina skämt, din närvaro och din fantastiska personlighet. Att mina framtida barn hade fått träffa dig och att du hade fått bli den fantastiska morfar som du var menad för till mina barn. Tanken skrämmer mig att jag inte kommer ha någon pappa som följer mig ned för altaret, en av de största uppgifterna en pappa har och vill göra för sina barn. 

Jag önskar att du hade fått läsa dessa orden och förstå hur mycket du betyder för mig. Jag skulle kunna sitta och krama dig i evigheter för att få dig att känna dig trygg, för att du ska må bättre. Jag vet att du känner dig bättre i sällskap med din familj, även om du glömmer det när vi går ut från rummet. Vilket även skrämmer mig. Att vi gör allt för dig men du kanske känner att du inte har någon vid din sida. 

Jag älskar dig. Tänker på dig varje sekund jag andas. Från att jag vaknar till jag somnar finns du i mitt huvud. Det finns så mycket jag hade velat att du skulle få vara med och påverka och få uppleva tillsammans med din stora familj. Men jag vet, att på något sätt kommer du vara med oss. Hur allt detta än slutar så finns du med oss på något sätt. 

Men nu vet du verkligen, att även om jag inte varit så bra på att säga till dig hur mycket jag älskar dig, så gör jag det. Jag skänker alla mina tankar till dig så dem ska ge dig ork och styrka till att kämpa.

Jag älskar dig, men hatar din sjukdom. Din sjukdom har gjort dig till något man aldrig trodde en människa kunde bli. Men jag finns här för dig, vi tar ett steg i taget. Hur jobbigt det än är och hur ont det än gör, så ska vi ta oss igenom detta på bästa sättet. Och när du tar ditt sista andetag, kommer jag sitta där vid din sida  och hålla din hand, sjunga en av dina favoritlåtar, fälla tårar av lättnad för din skull då du förtjänar att vila med tanke på allt du gått igenom. 

Trots all denna sorgen jag har i mitt hjärta tänker jag aldrig säga farväl till dig på riktigt. Du är alltid levande i mina ögon, på ett eller annat sätt. Du är min pappa, den personen som betyder mer än någon annan. Jag älskar dig. 

Har tagit det väldigt lugnt idag.

Pappa är inlagd på sjukhuset igen och han är väldigt dålig denna gången. 

Är så rädd för allt nu, nervositet till tusen, imorgon ska jag besöka honom. Hoppas att han mår lite bättre då än idag. 

Njut av er torsdagskväll, jag ska lägga mig i badet nu tänkte jag.  

God morgon mina fina läsare. Hoppas ni har haft en underbar helg. Det har jag! Dem ena festligheterna efter den andra. Har även spenderat tid med min fina daddy.

Har varit en riktigt skön helg, även om det slitit på kroppen. Man är ju inte 18 längre, haha! 

Har även hunnit med att jobba igår kväll, sen har jag ikväll också att jobba och är ledig imorgon. Ser fram emot att bara vakna utan att behöva tänka på att man ska iväg. Tänkte ligga kvar en stund till i sängen och bara njuta. Göra mig en cappuccino och titta på något avsnitt av Vänner, sen ut och gå en runda, innan jag hoppar in i duschen.

Får se vad jag hittar på till lunch idag!

Ha en fin start på veckan.

A 

Spenderade min Valborg med fina Hanna. Vi grillade vid ett litet "hus" nära våra lägenheter, trodde där skulle vara upptaget men tur som vi hade så var där ledigt. Hur mysigt som helst! 

Grillade karré och Hanna hade gjort potatissallad sen hade vi en sås till det. Enkelt och så gott! 

Kavaj / H&M 

Jeans / Cubus 

Volangtopp / H&M 

Converse / Scorett

Halsband / H&M