Fega människa

Har haft en väldigt bra dag på jobb faktiskt, jobbat med Maria hela dagen och haft hur roligt som helst. Dessutom slutade jag 13.30 idag istället för 16 som jag alltid gör annars, för jag hade bytat med en kollega som ville ha min kväll idag istället. Jag satt och lyssnade på musik på bussen hem som vanligt, blev trött och slumrade till då och då. 

Helt plötsligt när jag kommer av bussen känner jag världens tryck över bröstet, blir yr och extremt illamående.

Sen blev jag ledsen, det bara kom över mig. Jag började tänka en massa på pappa, mer än vanligt. Tusen minnen, tankar flög runt i mitt huvud. Jag gick så fort jag bara kunde så jag skulle komma hem så fort som möjligt. Tårarna började komma och jag ville bara under ett täcke, glömma bort allt och alla och bara va. 

Jag fick upp en massa fina minnen först, men även synen från kvällen/natten då pappa gick bort och jag gick in i rummet och fick se honom ligga där, borta från livet.

Anledningen till detta inlägget är bla för jag fått anonyma kommentarer här på bloggen, inget ovanligt att folk inte vågar stå för vad dem säger, det är heller inte svårt att räkna ut vem det är som skrivit dem. 

Tydligen enligt anonym: "man kan inte bara komma över sorg sådär. Du skrattar och har dig hur mycket som helst. Så ledsen är du nog inte."

"Du vill bara ha sympati, bryr dig inte om andra.. Nu har du fått den uppmärksamheten du ville ha."

"Du hör aldrig av dig till mig men du förväntar dig att jag ska bry mig för det är mer synd om dig."

Bara för jag inte visar öppet 24/7 att jag är ledsen så betyder det inte att man inte bryr sig. Dessutom känner jag inget behov av att prata med folk om pappas bortgång, som inte bryr sig, eller som kan skriva dessa kommentarer. 

Jag har de vännerna jag litar på och D. Det räcker, jag vet att dem finns där utan att döma mig. 

Jag älskar min pappa mest av allt, saknar honom varje minut av varje dag. Sålänge jag vet det inombords så kvittar resten. 

Bra skrivet och bra tänkt..

Lita på din kärna av vänner.. Blir alltid bäst.

Vilka fega människor som gör sådär =(. Klart som tusan att du sörjer även om du ler och ser glad ut.
Man kan hålla skenet uppe men ingen vet hur det egentligen är på insidan, vissa dagar är ibland lättare än andra. Jag vet hur det är, jag har inte mist någon förälder men jag har mist min farfar som var min bästa vän. Han dog 1998 och än idag gör det så ont i mig när jag tänker tillbaka eller ser ett foto på han.
Sorg är en otrolig smärta som man kommer leva med resten av livet. Skickar över en stor kram till dig <3.