Det krävs inte många ord för man ska sänkas, det krävs heller inte många ord för man ska hållas uppe. 

För att få tröst. 

Det krävs mindre än människor tror, för man ska kunna hjälpa någon annan. Tankar, småsaker, ett samtal, en tröst av något slag. Gör stor skillnad. 

Även om man ibland själv vill skrika på hjälp så gör man inte det, för man är rädd för bemötandet från människor i sin omgivning, för de känner sig obekväma när det egentligen inte är dem som kan känna så. Fast vem är det egentligen som bestämmer vem som får känna vad? Den i omgivningen kanske tänker likadant. "Hur ska jag hantera detta när jag själv inte sitter i sitsen, hur ska jag kunna hjälpa henne utan att det blir fel?" 

Ikväll krävs inte mycket för att jag ska slå ner mig själv till djupet. Men man måste låta sig själv få ha dem sorgliga och tunga stunderna. 

Jag har valt att ha dem för mig själv, egentligen utom andras vetskap. Jag skriker inte efter uppmärksamhet över att jag har det tufft. Jag har öppnat mig så många gånger men bara fått feedback från mina nära som har sänkt mig. Så jag får för mig då att jag mår bättre för jag håller det inom mig. 

Fast kanske har rätt, jag klarar mig utan tomma ord och tankar från folk som säger saker bara för det ska vara så. Eller folk som inte vet vad de ska säga och istället ignorerar det. Sånt kan jag vara utan. 

Ibland måste man lätta på sina tyngder och nu mår jag redan bättre. 

Enda anledningen till jag har denna bloggen, för att lätta på bördan lite. 

Jag kan inte få tillbaka min pappa, men jag ska göra allt jag kan för att få tillbaka min gnista till livet som den varit innan. Det kommer kanske ta tid men den som väntar på något gott..