När jag kom hem från jobbet så kom pappa från tv rummet och ställde sig bara i hörnan och tittade på mig lite snett. Han försökte ta tag i två bord och gå men det gick inte. Benet bara hoppade och följde inte med honom även om han försökte lyfta det.

Jag har sett denna stora försämringen på så kort tid. Fruktansvärt att se. 

Ännu en förmåga som han förlorar, något som är ett av de viktigaste sakerna han behöver. 

Klart man vill kunna gå? Kunna gå vart man vill. Även om det var trögt innan så gick det ändå framåt. 

Men han har kanske bara en dålig dag idag? Får hoppas på det..

Det gör så ont detta. Att se honom försämras. Ni vet dem perioderna jag skrivit om innan, när allting står stilla typ. Allting är som det är, ett tag, sen kommer försämringen igen, så håller det på. Det lilla lilla hoppet man har, krossas så fort det går nedför igen. 

Man bryta ner gång på gång och reser sig men det blir tyngre för varje gång. 

Jag är rädd för den dagen då han inte klarar av någonting själv alls. 

Jag vill inte finnas den dagen, vill inte. 

Ett ganska så deppigt och dystert inlägg men idag är en sån dag tydligen, en sån jobbig jävla skitdag.