En arbetsterapeut var här hemma idag och gick igenom vilka insatser vi vill ha och kan behöva för att pappa ska ha det så bra som möjligt. Även för det ska underlätta för mig och mamma när han är hemma. 

Var lite snack om sänggrind av något slag, rullstolen som vi fick, ett bälte till lyft om han ramlar och kanske en ramp så vi kommer ner med rullstolen för trapporna utanför huset. 

Allting känns helt plötsligt verkligare på något sätt. Jag är irriterad och ledsen över allt som händer och står fortfarande maktlös över allt detta. 

Det går för fort bara. Men jag ska försökta ta mig i kragen och skärpa mig, lägga undan alla känslor. Får bryta ihop en annan gång, har inte tid eller ork till att behöva resa mig upp från något så långt nere.