Ovanpå allt så händer detta nu.
2013-11-03 | 07:49:17 |
Kategori: Min pappa är dement |
1 kommentarer
Vaknade vid halv 6 typ av att jag hörde pappa och mamma uppe. Det var total kaos. Han hade gjort nr 2 över hela sig själv och han var envis, aggressiv, otrevlig och det är min pappa. Fruktansvärt svårt och hemskt att ta på sig rollen som undersköterska i den sitsen. Jag kallar honom inte pappa då, utan Lennart. För att det ska kännas mer ok, som att jag jobbar.
Men hur jävla hemskt känns det inte när jag måste sitta och torka min egna pappa, tårarna rinner men jag måste hålla leendet uppe för pappas skull för han sitter och ler och tittar på mig samtidigt som jag hjälper honom, mellan de svordomarna han ger mig och när han puttar eller slår till mig.
Det gör så jävla ont. Jag kan inte beskriva hur hemskt detta är att leva med. Både jag och mamma bröt ihop totalt när vi 2,5 timme senare äntligen fick pappa i säng. Vi kände bara att vi inte orkar mer, vi vill bara att allt ska bli som det har varit. Hur fan kunde det gå såhär fel?
Jag tror inte någon av er som läser min blogg, eller någon annan som inte är med om det själv, kan förstå hur fruktansvärt detta är att ha i vardagen.
Det är så psykiskt frustrerande så det är knappt sant. Och folk gnäller över om jag är kort i telefon, på sms eller inte orkar göra saker. Undra varför? Just nu är jag så jävla arg på allt, trött på allt. Trött på alla jävla skitsaker som det gnälls om, om mitt "happy beteende". INGEN i min omgivning förstår hur hemskt detta är förutom jag och mamma, som upplever det hela tiden.
Jag låter kanske som en jäkla egoist nu, men då får det vara så. Jag har inte tid eller ork att lägga energi på småsaker som inte betyder ett skit för mig.
Så snälla välj era fights.
Pappa har blivit extremt mycket sämre på 2(!!) veckor. Går inte att beskriva. Inte på ett bra sätt. Ovanpå allt annat skit som hänt mig nu den senaste tiden. Vad fan? Måste allt verkligen komma på en och samma gång?
Han hänger inte alls med längre. Känns som att hjärnan är som bortblåst (för att uttrycka mig hårt) Han förstår inte vad man säger till honom, han förstår inte vad han ska göra med maten som man sätter framför honom, han bara stirrar.
Han är extremt envis om att han inte bor här, att mamma är hans moster/mamma, jag är hans vårdare eller någon som inte har här att göra. Han har en helt egen värld och jag hatar den världen.
Det var nog längesen (om jag ens har varit såhär arg) jag var såhär arg i ett inlägg här. Men just nu är orken slut. Jag vill fan inte detta mer, jävla helvetes skit äckliga sjukdom.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jo, jag förstår dig - jag vet hur det kan vara... Numera finns min mor på ett särskilt boende för dementa. Jag går i samtalsterapi för att hantera den sorg, ilska och saknad som det innebär att förlora en förälder på det här viset, bit för bit. Jag läser din blogg och blev så ledsen då jag såg att DU drabbats av sjukdom ovanpå allt annat. Att kärleken mellan dig och D ger dig kraft och tillförsikt är det ingen tvekan om. Jag tänker ganska mycket på din mamma...hon måste ha det fruktansvärt jobbigt. Mina tankar är hos er alla! KRAM!
Svar:
angelica andersson
Trackback
