Så kul att jag hittat andra anhöriga som är i samma sits, runt om i landet, som ger kommentarer där energin sprudlar genom till mig. Sånt behöver man verkligen, speciellt nu i dessa jultiderna.

Pappa hade som sagt en helt okej dag igår när vi firade jul. Men det som skär i mig mest just nu är att han inte pratar. Det har bara försvunnit helt och hållet. Jag vet att det är pga hans afasi (språkliga svårigheter), men jag vill liksom inte ta in det. Jag vill hålla en distans till det, inte låta det ta över. Men tyvärr tar det över allt. 

Jag har så jäkla svårt att fokusera på det positiva, att pappa lever, att han är här. Hans kropp är här hos oss. 

Det är många som säger till mig, "sluta vara så negativ, var positiv så mår du bättre." Tro mig, hade det varit så lätt så hade jag varit positiv till allt. Men den negativa energin är så stark och jag blir påmind varje dag att min pappa inte finns, och jag försöker tänka tillbaka på allt vi gått igenom och gjort, som familj. 

Dem senaste åren sen han blev sjuk har nästan tagit över allt annat dock, jag har svårt att minnas honom som den pratsamma personen som han var. Tex en dag efter jobbet och han berättade en massa om vad som hänt. 

Min pappa tittar på mig och hans blick ger mig hans tanke. Hej främling. 

Jag ber verkligen alla människor i världen att ta hand om sin familj och visa dem all kärlek ni kan, ge dem allt ni kan. För ni vill inte titta tillbaka som jag gör, med massa ånger för jag inte visat pappa att jag älskar honom så mycket som jag faktiskt gör. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum i huvudet som inte visade honom all den respekt som han förtjänar. 

Så ni måste tänka om om ni känner att ni gör samma misstag som jag gjorde. För jag trodde inte att min pappa skulle försvinna såhär, det vet ni inte om någon annan i er omgivning heller. 

Så ta vara på allt ni har, medans ni har det.