Vet inte hur länge jag orkar kämpa emot denna hemska saknaden. Jag får panik, när jag måste gå in på en jävla mapp på datorn för att se dig. Att jag inte kan få träffa dig. Jag kan inte kontrollera tårarna, kan inte kontrollera någonting. Livet är ett helvete utan dig, hur fan kunde detta hända?! Är så fruktansvärt arg,ledsen och förtvivlad. Ingenting kommer någonsin bli som förr, aldrig.



Jag vet att du inte finns här, jag vet det. Men det kvittar hur mycket jag försöker inse så vill jag inte. Varför ska jag behöva göra det egentligen? Jag vet att jag aldrig kommer acceptera detta, kommer aldrig acceptera att jag aldrig får träffa dig igen. Smärtan är extrem. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre, du är en så stor del av mitt liv och har alltid varit. Nu är det snart 2 år sen du gick bort och det gör fortfarande lika ont. Smärtan och sorgen är lika stark fortfarande, min kärlek också.