Jag har alltid satt otroligt mycket press på mig själv när det gäller mitt utseende. Jag vet ärligt talat inte vad som hände när jag gick upp så så mycket i vikt. Förstår inte hur jag kunde låta det hända nu när jag tänker tillbaka. Är ett kotrollfreak egentligen, men just då var det så mycket annat jag hade att tänka på. Pappa började bli svårt sjuk, Julia gick bort och jag hade inget jobb, inget stöd från vänner eller familj, kändes det som. Jag hade det, men stängde ute allt och alla. Den jag verkligen ville ha stöd ifrån gav mig inget. Men ah, den tiden den sorgen. Nu har jag mer personer som bryr sig Än jag någonsin haft i mitt liv, otroligt skön känsla.

Men denna sista tiden har varit mycket med vikten. Nästan det enda jag fokuserar på. Blir extremt frustrerad på mig själv när jag inte lyckas längre. Jag klarade -32 kg hur jävla bra som helst. -10kg till ska ju inte vara något för mig.. Finns en anledning kanske till att ingenting händer, även om jag inte vill erkänna det själv, så finns den där.