God morgon! :)
Är uppe helt tidigt nu varje dag, fast rätt skönt ändå, nu när jag har en massa att göra om dagarna. Rätt onödigt att sova bort hela dagen.. Försök säga det till D, haha. Sover bort all tid typ, killar... Haha!

Åh, låg och läste Egoboost igår, fastnade direkt! Var helt galet så mycket man känner igen sig när hon berättade om alla komplex man har/har haft. Allting stämde verkligen in.. Vissa saker finns fortfarande kvar men det värsta är borta som tur är!

I gymnasiet hade jag jätte mycket problem med maten, skämdes för att äta inför andra, vågade inte säga till mina kompisar ens om jag var hungrig, när jag väl åt i skolan åt jag så små portioner att nu när jag tänker efter vet jag inte vad meningen var med att ens ta en tallrik..
Till slut åt jag nästan aldrig, när jag kom hem och mamma hade gjort middag och hon sa till mig att maten var färdig, kvittar vad det var. Onyttigt som nyttigt, jag sa alltid "Nej, men jag och Lovisa åt typ innan vi åkte hem så jag är inte hungrig." Det konstiga var att hon frågade aldrig, var väl inte förrän jag verkligen var äckligt liten.
Hon har sagt efteråt att hon inte såg det på samma sätt eftersom hon såg mig varje dag, det var någon annan som frågat henne om jag var sjuk tom. Jag vägde 65 kg från första början, när jag var som smalast (och på något jävla vänster var jag stolt över det också.) vägde jag strax under 50. 49 var mitt lägsta. Det är ju fruktansvärt äckligt, och med tanke på min längd? Usch! Vet inte vad jag tänkte med. Jag är inte sån längre att inte äter för jag är rädd för att bli tjock, kan tycka att det kanske borde varit som det var då, nu. Men nu är jag glad över att vara lite större, jag anser mig absolut inte tjock längre, men har något att ta i. Jag är 1.69 lång och väger 70 kg, har ingen anledning att klaga!

Första och andra bilden väger jag som minst, sen gick jag upp, men var fortfarande "smal". Sista bilden är inte så gammal, och fyfan vad glad jag är att jag ser ut så nu istället för som 2008.
(Klicka på bilderna för att förstora.)


Jag kan dock erkänna att "fobin" att äta med folk fortfarande finns kvar, ibland. Det sitter fortfarande i att jag inte gillar att äta själv med någon annan som jag inte brukar äta med, jag tycker det är jobbigt om jag ser att personen tittar på mig när jag äter. Även om den absolut inte menar något utan kanske bara slänger en snabb blick på mig. Jag vet att det är sjukt och det är jobbigt för mig men vet inte vad jag ska göra för att inte känna så.. Har försökt intala mig själv "Vem bryr sig om hur jag äter?" Men ja, lättare sagt än gjort.. Tex om någon frågar mig vad jag vill äta, kan nästan aldrig svara på det, kvittar vem som frågar. Jag vill inte bestämma det, inte vara den första iaf. Jag vet, låter jätte löjligt men har man inte varit med om det själv är det nästan omöjligt att förstå, jag klandrar absolut inte dem som tycker jag är dum i huvuvdet för detta.
Som tur är det inte alls lika illa som det har varit, jag kan vänja mig vid det med personer som står mig närmast. De vet också hur läget är och sätter mig oftast inte i såna situationer. Inte för jag mår dåligt direkt, det blir bara lite jobbigt..

Ja, men då har ni fått veta att jag är lite sjuk i huvuvdet också haha.. Ah, jag anser att jag inte har någon anledning att dölja något på min blogg om mig själv. Frågar någon mig något om saker, som jag känner att jag kan svara på, så skriver jag gärna om det. Så länge det inte är allt för privata saker.

Men detta jag berättat nu är vanligare än man tror, en massa tjejer OCH killar för den delen, som känner såhär. Därför tycker jag inte att jag behöver skämmas för det, är en del av mig. Jag gör verkligen allt för att släppa detta och lägga det bakom mig, varför ska jag känna så nu liksom?