Vid två ska jag följa med mamma och pappa i färdtjänsten och lämna honom på ett boende här i Sjöbo, där han ska vara i en vecka. Vilket jag fortfarande tycker är för lite, men man får ta det man får antar jag. Känns som han precis var där men ändå är det tre veckor sen. Hoppas att det går bra iaf, sist hade han känt igen ena sköterskan men inte de andra och inte sitt rum, kan alltid hoppas att han inte "ställer någon jobbig fråga", såna frågor som är känsliga för oss. Känns så himla konstigt att han ska "lämnas bort" för man själv ska orka. Känns jävligt svagt gjort men anser oss ändå som starka som vågar ta steget. Det är trots allt för pappas bästa, rätt vård och hjälp.

"Det blir bra, det kommer bli bra" är något man försöker tänka varje dag men den elaka lilla rösten kommer alltid fram, "det blir inte bra, aldrig som förr".