Var och pratade med dig idag Julia. Hur mycket jag än hatar att jag måste gå dit för att prata med dig så gör jag det. Klarar inte av att vara  ifrån dig, vill vara där och känna din närhet. Precis innan jag kommer till dig känns det hemskt jobbigt i hjärtat, tårarna börjar rinna och det gör ont i magen. Men när jag kommer fram till dig, ser din bild, ditt fina ansikte och ditt underbara leende. Får jag en lugnande känsla i mig igen. Jag känner en speciell närhet till dig, känns som att du verkligen är där med mig. Får den underbara känslan som jag alltid fick när jag var med dig, när jag visste jag skulle få träffa dig.
Efter en liten stund lugnar jag mig ännu mer, sätter mig ner och pratar med dig. Känner tryggheten och vill aldrig någonsin gå därifrån, men när jag väl går därifrån börjar tårarna spruta. Jag mådde sämre än någonsin idag när jag vände ryggen mot dig. Kände hur tom jag blev, ville bara vända men visste att det inte skulle hjälpa.. Jag skulle kunna sitta där i flera timmar, att få sitta där och prata med dig ger mig ett lugn. Som jag aldrig vill vara utan, men att inse sen att man aldrig kommer få ett svar från dig. Att du inte tar min hand och tittar på mig och säger "jag finns alltid här gumman" så som du alltid sa..  Jag vet att du alltid kommer finnas här, men inte på det sättet jag vill. Jag vill ha dig här, här i mitt liv.
Du ÄR en fantastisk människa, min lillasyster som jag aldrig fick. Det sa vi alltid till varandra, jag var din storasyster och du var min lillasyster. Så ska det alltid förbli, ingenting kan någonsin ändra på det. Men vart är våra stunder? Varför ska vi inte få skapa nya minnen? Vill inte behöva titta på filmer för att få uppleva saker med dig. Vill att du ska sitta här bredvid mig nu och berätta alla dina killproblem, som vi alltid hade så mycket problem med. Men inte så konstigt, du är underbarast, klart alla bråkade om dig. Vill att du ska berätta hur din skoldag varit, vill att du ska berätta vad du ska göra efter skolan, hur det går i skolan.. Vill höra allt, vill höra din underbara röst, ditt underbara skratt. När vi skulle äta frukost på morgonen innan skolan var du oftast på dåligt humör men alltid innan du gick sa du "hej då gumman" med en glad röst, nästan alltid..♥ Jag saknar alla våra fina stunder, då det var bara du och jag eller när vi satt på fester och pratade. Allt bus som vi gjorde, som vi absolut inte fick.

Men vi lyckades alltid dölja det, våra hemligheter var verkligen hemliga. Visste att jag alltid kunde lita på dig, att du aldrig någonsin skulle svika mig.
Kommer ihåg alltid när vi låg i soffan med Peter&Annika och tittade på film, alltid du och jag som aldrig fattade någonting. Frågade hela tiden "Men vad händer nu, varför gjorde han så?" De blev nästan irriterade på oss, men vi bara skrattade och tittade på varandra.
Eller när vi tittade på andra avenyn tillsammans, adam ville titta på något annat så det slutade med att vi fick gå upp på ovanvåningen och titta oftast.. Men tillsammans var vi iaf, du&jag julia. Underbara fina Julia!

Jag ska komma till dig minst en gång om dagen, jag måste bearbeta sorgen på något sätt. Måste finna ett sätt där jag mår bättre, även om det endast är för en stund. Jag måste få känna den närheten jag kände idag. Jag älskar dig och behöver dig, och eftersom detta jävla livet är så orättvist får jag sätta mig där bredvid dig och prata med dig där istället.. För kontakten vill jag aldrig att den försvinner.
Vi lovade varandra för alltid, kommer aldrig svika dig.♥