Att se sin pappa sitta och läsa samma tidning om och om och om och om igen..
Att höra sin pappa fråga "vem är det" och ha blicken riktad mot mig.
Att se sin pappa sitta i en soffa dag ut och dag in, nästintill hela tiden och titta framåt.
Att märka att allting blir värre och värre för varje dag.
Att höra honom säga "jag har inga barn" en minut senare har han barn men de kommer aldrig och hälsar på.

Att denna jävla sjukdomen drabbat honom är så himla orättvist, men han är inte medveten om det. Känner sig som världens sämsta människa när man blir irriterad på honom om det blir något fel med det han gör, men det är inte lätt att acceptera. Kommer nog aldrig göra det.
Absolut inte såhär jag hade tänkt min pappa när jag var 20 år..