Läste igenom mina kommentarer precis, hade helt glömt bort det. Hade fått en otroligt betydelsefull kommentar av en tjej. Jag skriver ju som sagt om min pappa som är ganska svårt insjuknad med Demens/Alzheimers. Det är en ständig kamp, varje varje dag. Att se honom försvinna sakta, del för del, hans pesonliga egenskaper, en efter en.. Han är 69 år, men att tänka sig att för bara 6 år sen var han min gamla roliga pappa. Nu ser jag inte honom längre, väldigt få stunder då de dyker upp. Man tar vara på dem mer än något annat..

Att veta att man berör någon med det man skriver och går igenom hjälper en, att folk visar att det bryr sig. Jag har fått höra från vissa som kommit fram till mig eller skrivit till mig, de säger "Jag skulle aldrig kunna tro att du har det så svårt eller jobbigt hemma, du är alltid så glad och framåt!"
Men det är inget man direkt visar, jag försöker dölja det. Det som sårar mig mest är när vänner kommer hem till mig och kanske inte vågar gå fram till honom. Han är inte farlig, vissa får fel uppfattning om sjukdomen. Han skulle inte göra någon illa, det enda som kanske är lite "läskigt" är att han är så förvirrad som han är. Kan förstå till en viss del att det kanske är obehagligt om man känt mig ett bra tag och vet hur han var innan. Hur han kan ha förändrats, så ja.. Kan kanske inte klaga på dem.. Alla tar det olika, jag själv har inte direkt mycket val. Måste leva med det varje dag.

Att det är nytt år nu skrämmer mig, för så mycket som hänt på ett år, ett år.. Undrar då hur nästa kommer bli. Hur kommer man ta det när han är helt borta? När ingenting av honom finns kvar längre, när han inte pratar, när han inte kan sköta sin hygien/mat osv själv? Vill inte ens lägga tankarna åt det hållet egentligen, men samtidigt måste man förbereda sig. Annars kommer allting som en chock och man fattar ingenting.. Måste se de ljusa stunderna också, när han vet vem jag är. Att jag är hans dotter osv. Ibland har han fått för sig att jag bara är inneboende och undrat vad jag gör här hemma, hur länge jag ska stanna osv. Ibland säger han tom mitt namn, då får man en varm känsla i kroppen.

Trodde fortfarande aldrig att jag skulle behöva vara med om detta, inte när jag är 20 år gammal.. Finns inget att göra mer än försöka vara stark och ta vara på de fina stunderna.

Oj vad långt detta blev, får väl se hur många som orkar läsa det haha. :)