Fredag och min jobbhelg startar idag, tom måndag. Fick en positiv överraskning på jobb i Onsdags till något som jag aldrig kunde tänka mig redan, men är så glad!! Det avslöjandet kommer längre fram! 

Det har varit en massa som hänt kring pappa och hans tillstånd/situation nu sista veckorna, har varit väldigt intensivt. Därför jag varit lite frånvarande från bloggen. Både positiva och negativa saker. Tänkte jag tar mig tid att skriva om det idag när jag kommit hem och inte har något planerat så jag kan få ner allt och få det ur mig på ett bra sätt. 

Nu är jag strax framme på jobb så vi hörs senare under dagen. Ha en fin Fredag och njut av er ledighet! 

Pappa, du hade älskat Damir som person. Om du bara visste hur väl han behandlar mig. Ni hade haft så lätt för att prata med varandra om allt bara varit som det borde. Men vi finns här för dig ändå och vi sitter bredvid dig och njuter av ditt sällskap, på bästa sätt. 

Det krävs inte många ord för man ska sänkas, det krävs heller inte många ord för man ska hållas uppe. 

För att få tröst. 

Det krävs mindre än människor tror, för man ska kunna hjälpa någon annan. Tankar, småsaker, ett samtal, en tröst av något slag. Gör stor skillnad. 

Även om man ibland själv vill skrika på hjälp så gör man inte det, för man är rädd för bemötandet från människor i sin omgivning, för de känner sig obekväma när det egentligen inte är dem som kan känna så. Fast vem är det egentligen som bestämmer vem som får känna vad? Den i omgivningen kanske tänker likadant. "Hur ska jag hantera detta när jag själv inte sitter i sitsen, hur ska jag kunna hjälpa henne utan att det blir fel?" 

Ikväll krävs inte mycket för att jag ska slå ner mig själv till djupet. Men man måste låta sig själv få ha dem sorgliga och tunga stunderna. 

Jag har valt att ha dem för mig själv, egentligen utom andras vetskap. Jag skriker inte efter uppmärksamhet över att jag har det tufft. Jag har öppnat mig så många gånger men bara fått feedback från mina nära som har sänkt mig. Så jag får för mig då att jag mår bättre för jag håller det inom mig. 

Fast kanske har rätt, jag klarar mig utan tomma ord och tankar från folk som säger saker bara för det ska vara så. Eller folk som inte vet vad de ska säga och istället ignorerar det. Sånt kan jag vara utan. 

Ibland måste man lätta på sina tyngder och nu mår jag redan bättre. 

Enda anledningen till jag har denna bloggen, för att lätta på bördan lite. 

Jag kan inte få tillbaka min pappa, men jag ska göra allt jag kan för att få tillbaka min gnista till livet som den varit innan. Det kommer kanske ta tid men den som väntar på något gott.. 

Så kul att jag hittat andra anhöriga som är i samma sits, runt om i landet, som ger kommentarer där energin sprudlar genom till mig. Sånt behöver man verkligen, speciellt nu i dessa jultiderna.

Pappa hade som sagt en helt okej dag igår när vi firade jul. Men det som skär i mig mest just nu är att han inte pratar. Det har bara försvunnit helt och hållet. Jag vet att det är pga hans afasi (språkliga svårigheter), men jag vill liksom inte ta in det. Jag vill hålla en distans till det, inte låta det ta över. Men tyvärr tar det över allt. 

Jag har så jäkla svårt att fokusera på det positiva, att pappa lever, att han är här. Hans kropp är här hos oss. 

Det är många som säger till mig, "sluta vara så negativ, var positiv så mår du bättre." Tro mig, hade det varit så lätt så hade jag varit positiv till allt. Men den negativa energin är så stark och jag blir påmind varje dag att min pappa inte finns, och jag försöker tänka tillbaka på allt vi gått igenom och gjort, som familj. 

Dem senaste åren sen han blev sjuk har nästan tagit över allt annat dock, jag har svårt att minnas honom som den pratsamma personen som han var. Tex en dag efter jobbet och han berättade en massa om vad som hänt. 

Min pappa tittar på mig och hans blick ger mig hans tanke. Hej främling. 

Jag ber verkligen alla människor i världen att ta hand om sin familj och visa dem all kärlek ni kan, ge dem allt ni kan. För ni vill inte titta tillbaka som jag gör, med massa ånger för jag inte visat pappa att jag älskar honom så mycket som jag faktiskt gör. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum i huvudet som inte visade honom all den respekt som han förtjänar. 

Så ni måste tänka om om ni känner att ni gör samma misstag som jag gjorde. För jag trodde inte att min pappa skulle försvinna såhär, det vet ni inte om någon annan i er omgivning heller. 

Så ta vara på allt ni har, medans ni har det. 

Det blev en okej juldag ändå. Familjen samlad, jag försökte hela tiden tänka positivt och försöka vara så glad jag kunde. Men när jag kom hem så bara bröt jag ihop. Vet inte vad som hände. 

Har kanske bara blivit för mycket på sista tiden, allt har kommit på en gång med julen. Att veta att inget är som det ska, speciellt inte om man tänker på andra familjer som verkligen har allt men inte uppskattar det utan tar saker för givet bara. 

Usch. 

Ska försöka att inte tråka ut er eller deppa sönder er mer. Så jag går och lägger mig nu. Jobb 4 dagar i sträck, ska bli skönt att komma på andra tankar. Hoppas jag kan somna nu också! Ha en fortsatt fin kväll! 

Vad ni än ska göra idag så hoppas jag att ni får en fin juldag. 

Bild från gårdagen 

Jag undrar hur andra som är i samma sits som mig, orkar ta sig igenom denna jävla helgen utan att tänka på allt omkring. Hur får ni er energi? 

Jag orkar intr se på när alla dessa högtider blir mindre och mindre för pappas del. Jag är helt still i huvudet nu. En vecka framåt kommer allting bara få mig att inse att det inte är som alla andra familjer under mina föräldrars hustak. Det är helt förändrat och pappa är inte den han är.

Fan. 

Han har inte sagt ett ord till henne idag. Hon pratar men han bara stirrar på henne som svar på frågorna.  Eller det enda han hade sagt var "har dem flyttat nu som bodde här?" , samtidigt som han tittade in i mitt rum. Tomt. Precis som honom. Jag insåg också precis att jag aldrig någonsin kommer få min pappa tillbaka utan bara kommer få se honom, försvinna. Mer och mer. 

Hade gjort allt för att han skulle komma tillbaka   som den person han egentligen är. 

Måste säga att jag är så fantastiskt glad att pappa får vara just på Sandbäcksgården, helt underbar personal som tar hand om pappa hur bra som helst. Underbart bemötande mot oss anhöriga också, så skönt att jag kan känna mig trygg för att pappa är där. 

Pappa var glad idag, han kände inte igen mig men det gör han ju inte längre, men han hade en ganska bra dag, era tankar hjälpte verkligen. Han var julfin också, mamma hade tagit med en slips som han hade på sig. 

När jag körde hem igen ville han vinka hejdå och ställde sig i fönstret. 

Älskade pappa. 

Ska inte hem nu direkt utan ska ju till pappa på boendet, för det där julfirandet. Håller alla tummar och tår att han har en bra dag, känns som jag är för trött och känslig för att kunna hantera en av hans riktigt dåliga dagar. 

Som jag skrev igår så är det så himla svårt att beskriva och hantera alla känslor som jag känner nu vid allting som händer. Mycket att ta in och bearbeta. 

Jag tänker positivt, tänker att det kommer bli bättre fast jag vet att det inte blir det. Jag försöker att ta andra saker mer på allvar än andra. Man får prioritera vilka saker man ska lägga energi på men om folk inte förstår det eller kan se genom det, det kan inte jag hjälpa. Jag tar en dag i dagen och bygger upp min styrka därifrån. Har inte råd att ta del av andras negativa tänk. 

Rise and shine

Jag sa förra året att jag knappt ville se hur mycket sämre han skulle bli. 

Det vill jag inte nu heller. Jag har mest ilska inom mig nu för jag är arg för min pappa blivit så jäkla sjuk under detta året. Han har blivit mycket sämre, svåra förändringar, stora förändringar, personlighetsförändringar, psykiska, fysiska. Allt som kunnat har gått fel. 

Jag hatar att prata med folk irl om detta, vilket jag förklarat massor med gånger här på bloggen. Men det innebär inte att man vill att folk ska sluta bry sig. Som jag säger ofta så vet jag inte vad jag skulle gjort utan D. Han är det där fantastiska stödet man behöver när allting i ens värld rasar, han finns där no matter what. Det känns så himla tryggt och jag älskar honom över allt annat. 

Detta är en extremt jobbig månad för mycket, alla dessa känslor som kommer upp varje dag. Det jobbigaste är väl att jag inte kan hantera dem, vet inte alls hur jag ska kunna kontrollera situationen eller känslorna. 

Har precis gjort mig i ordning och inväntar min bror och hans familj, så ska vi köra till pappa på hemmet idag. Eftersom det är fars dag, hoppas att han har en bra dag idag så det inte blir så jobbigt.. 

Hoppas ni får en fin Söndag, mysigt höstväder ute också, perfekt en Söndag! :)

Jag tycker väl att när man vet om att personen mår dåligt så behöver man väl inte öka på det? Kvittar väl vad det handlar om. Men nu var det återigen småbagateller. Som om du tror att jag har ork till såna saker idag? 

Du kunde tagit det vilken dag som helst. Jag känner bara att bägaren är på väg att rinna över. Behöver nog sova och hoppas att den är tom imorgon så jag är positiv och kan se saker från ett snnat perspektiv. 

Imorgon är en ny vecka, ny dag och kan lämna denna jäkla veckan bakom mig. Äntligen! Men jag har mycket att ta mig igenom fortfarande, är fortfarande sjuk. Har en kronisk sjukdom, som jag får lära mig leva med. Får lära mig leva med dess komplikationer, fast jag önskar ibland att jag hade sluppit dem. 

Det tar ett tag att smälta allt, om folk ändå bara kunde förstå det. 

Lyssnar på regnet och försöker slappna av. Men är lättare sagt än gjort, önskar att jag hade fått somna igen, men är för spänd för det. Även om jag är extremt trött. Vid dessa tillfällena önskar jag att jag hade D bredvid mig nu. 

Han skulle egentligen sova här igår till idag men vi bestämde nästa helg istället eftersom det är mycket just denna veckan som kommer, och tur var kanske det med tanke på vad som hände inatt med pappa. Även om D är ett fantastiskt stöd så slapp han vara med om detta i alla fall.. <3