Du har alltid gjort allting för oss. Alltid kämpat för att vi skulle klara oss. Kvittar hur dålig eller sjuk du var, så var arbetet alltid allt för dig. Du ville alltid försörja din familj på det bästa sättet du kunde. 

Jag förstår inte riktigt vad som hänt. Du har tagits ifrån oss alla nu. På ett sätt som  splittrar oss , men för oss samman på ett annat. Jag var trygg i att veta att du hade det bra på ditt boende nu. Sen nu kommer nästa käftsmäll där du blir helt nedslagen och blir så dålig. 

Jag vet att du inte kommer komma ihåg att jag var hos dig idag. Du kommer inte komma ihåg att jag kammade ditt hår så det inte skulle vara i vägen i ditt ansikte. Jag gav dig vatten, jag matade dig, jag torkade din haka efter maten som rann ner från din mun, den du inte kan svälja eftersom dina reflexer börjar stänga av. 

Jag känner själv att jag börjar stänga av. Hur mycket jag än vill kämpa för din skulle så lägger orken sig till sidan. Kroppen kämpar inte på samma sätt som innan, när den kände att energin gick till något i längden. 

Nu när jag väl orkar kämpa för din skull så  tänker jag tyvärr alltid ett steg i fel riktning. Jag vet inte hur jag ska hantera att du tvinar bort i min hand, ur mitt liv, som den personen du faktiskt är. 

När jag ser dig som jag såg dig idag, då tappar jag lusten till allt. Du hade känt exakt samma känsla om ditt barn togs ifrån dina händer, och du inte kunde göra något åt det. Framför dina ögon. 

Jag kan ärligt säga att jag nästintill fick panik när jag såg dig idag. Jag önskar att det inte var så, kroppen började skrika på hjälp, jag kände inte igen dig. 

Du, min pappa som alltid varit livfull, hyfsat även sen när du blev sjuk. Där låg du, helt utslagen. Kvittade hur mycket jag försökte få kontakt med dig så gick det inte. Jag fick istället titta på dig utan respons när du försökte lägga ihop en tågbana. Som var från barnavdelningen.

Jag försöker tänka positivt, som alla säger till mig. Fast...ni som inte varit i min sits och säger att ni hade varit så starka för er förälders skull, att jag måste försöka osv, hade ni verkligen klarat det? 

Pappa, jag försöker vara stark för dig, jag försöker varje dag. Försöker hitta positiva saker att se fram emot. Samtidigt som det skrämmer mig att den dagen jag har framför mig kommer gå fortare än jag anar och minskar tiden jag har tillsammans med dig. 

Du ÄR en fantastisk människa. Ingen sjukdom kan någonsin ta det ifrån dig. Jag önskar bara att du hade fått vara kvar hos oss längre. Att jag fått njuta av dina skämt, din närvaro och din fantastiska personlighet. Att mina framtida barn hade fått träffa dig och att du hade fått bli den fantastiska morfar som du var menad för till mina barn. Tanken skrämmer mig att jag inte kommer ha någon pappa som följer mig ned för altaret, en av de största uppgifterna en pappa har och vill göra för sina barn. 

Jag önskar att du hade fått läsa dessa orden och förstå hur mycket du betyder för mig. Jag skulle kunna sitta och krama dig i evigheter för att få dig att känna dig trygg, för att du ska må bättre. Jag vet att du känner dig bättre i sällskap med din familj, även om du glömmer det när vi går ut från rummet. Vilket även skrämmer mig. Att vi gör allt för dig men du kanske känner att du inte har någon vid din sida. 

Jag älskar dig. Tänker på dig varje sekund jag andas. Från att jag vaknar till jag somnar finns du i mitt huvud. Det finns så mycket jag hade velat att du skulle få vara med och påverka och få uppleva tillsammans med din stora familj. Men jag vet, att på något sätt kommer du vara med oss. Hur allt detta än slutar så finns du med oss på något sätt. 

Men nu vet du verkligen, att även om jag inte varit så bra på att säga till dig hur mycket jag älskar dig, så gör jag det. Jag skänker alla mina tankar till dig så dem ska ge dig ork och styrka till att kämpa.

Jag älskar dig, men hatar din sjukdom. Din sjukdom har gjort dig till något man aldrig trodde en människa kunde bli. Men jag finns här för dig, vi tar ett steg i taget. Hur jobbigt det än är och hur ont det än gör, så ska vi ta oss igenom detta på bästa sättet. Och när du tar ditt sista andetag, kommer jag sitta där vid din sida  och hålla din hand, sjunga en av dina favoritlåtar, fälla tårar av lättnad för din skull då du förtjänar att vila med tanke på allt du gått igenom. 

Trots all denna sorgen jag har i mitt hjärta tänker jag aldrig säga farväl till dig på riktigt. Du är alltid levande i mina ögon, på ett eller annat sätt. Du är min pappa, den personen som betyder mer än någon annan. Jag älskar dig.