Tänkte aldrig så långt?
2014-06-29 | 10:19:20 |
Kategori: Min pappa är dement |
0 kommentarer
Att känna sån tomhet. Jag hade faktiskt aldrig tänkt såhär långt, att denna dagen skulle komma då pappa skulle gå bort, det fanns bara inte där där mig. Kan faktiskt tycka det är konstigt eftersom jag vet mycket om sjukdomarna och dessutom jobbar med äldre och även har jobbat med dementa innan. Men tanken har aldrig slagit mig. Vet inte om jag kanske inte ville inse det.
Nu när det väl har hänt så inser jag att jag inte vill vara med om detta. Att känna sån smärta, skuld och ångest. Har fortfarande inte hittat det rätta ordet som kan beskriva känslan för hela situationen.
Jag är inte där än där jag kan se fina minnen och skratta åt dem. Finns inte. Jag tänker typ hela tiden att jag skulle besökt honom mer på boendet än jag gjorde, skulle ägnat mitt liv mer åt honom än mig själv, skulle sagt till honom varje dag att jag älska honom och att jag var stolt över att ha honom som min pappa. Känns som man kan komma på hur många fel som helst, vilket endast sätter mig själv i skuld, inombords. Det vet jag. Men lättare sagt än gjort, det är inte "bara till att göra det."
Jag älskar dig pappa, hoppas du är med mig hela tiden. Saknar dig varje minut av varje dag. Längtar efter att få en kram och få se dig le.
Kommentarer
Trackback
