Hade det inte varit för D och allt han gjort för mig denna helgen så hade jag nog bara grävt ner mig. Hade inte orkat vara positiv eller ens glad. 

Nu känns det helt okej, tack vare honom. Vet att pappa gillade D väldigt mycket, han blev alltid wp glad när D kom hem till mamma och pappa. Även om han var sjuk från början när D träffade pappa så kunde han ändå prata och gå själv då. Var lite mer social. Så D har fått se en lite bättre av pappas demens. Jag önskar mer än allt att jag kunde fått höra honom säga grattis till mig idag, att få en kram och höra hans härliga skratt. 

Jag var vid pappas grav igår, hoppas verkligen att han kände av det. 

Finaste pappa.