Har inte direkt känt efter på ett tag, har bara haft så mycket annat på gång. Vilket känns som kanske världens sämsta ursäkt, men egentligen den enda som stämmer.

Pappa blir tystare och tystare, jag uppskattar hans pratiga stunder, men dom blir bara färre och färre. Han sitter och lyssnar på allt annat istället för att komma in i konversationer som han gjort innan. Jag saknar det. Jag saknar honom. Så jävla mycket.

Ibland får jag tankar på framtiden och blir panikslagen när jag tänker på hur det kommer vara då, hur ska man klara sig? Jag kommer säkert vara förbannad på mig själv för jag inte tar till vara på tiden tillsammans med honom nu, som jag kanske borde. Men jag kan bara inte, jag undviker situationer istället för jag inte orkar ta tag i det. Som sagt, jag vet att jag kommer ångra mig, och egentligen borde det räcka för jag ska skärpa mig och ta tag i det, men det blir bara ett stopp. Kommer inte längre.

Önskar bara att jag fick tillbaka min pappa, min energirika, glada, fantastiskt roliga pappa. Fan.