Nu är pappa hemma igen. Två veckor borta och nu hemma. Känns som varje inlägg börjar likadant när jag skriver när han kommit hem hehe. 

 

Han kom innanför dörren, lite roligt för det brukar vara han som inte hör vad man säger haha, nu är det mamma som är totalt stopp i öronen och hals för hon är förkyld, som tur är ska hon till doktorn idag. Så slipper det bli, "dem två skrikande pensionärerna och jag!" haha!  Skämtåsido, han kom innanför dörren och sa "ska jag bo här nu?" Känns som det börjar bli en standard att han säger så när han kommer hem.. Men det jag blir så förvirrad över att att när vi hälsar på honom på hemmet och vi ska gå hem så börjar han gråta ganska mycket och frågar när han ska komma hem osv, sen när han väl får komma hem så känner han inte igen oss eller hemmet. Han frågade också "ska jag inte åka vidare?" antagligen till Malmö då.. Det skär i hjärtat varje gång man hör sånt, tror aldrig jag kommer vänja mig, inte ens när han blir ännu sämre. 

Dessa två veckorna utan honom har gått himla sakta, vilket det inte brukar göra, brukar kännas som två dagar, så vi får se hur det känns nu när han är hemma igen.