Ikväll när jag kom hem så kom mamma in på rummet och sa "dem ringde från hemmet idag där pappa är". Blev jätte nervös och började undra vad det handlade om, tänker direkt det värsta.

Som jag skrivit innan är han väldigt orolig på nätterna nuförtiden, kom väldigt snabbt över honom, jag trodde det var liiite tillfälligt iaf med tanke på katetern osv. Men tydligen inte.

I alla fall, han hade packat ner ALLA sina saker som han har på sitt rum, alla kläder och så, sen hade han klätt på sig och gått ut från sitt rum och skulle "åka hem". Personalen såg honom som tur var, då sa han att han skulle hem till Segevång. Detta gjorde tom personalen chockerade, berättade hon som ringde till mamma. De har märkt att han varit väldigt förvirrad, det står i hans papper också, men att det blivit värre på kort tid nu, har de också märkt. "Skönt" att det inte bara är jag som märker/tycker det.
Blandade känslor hela tiden.

 

Jag blir så rädd varje gång jag får höra något som detta, blir så rädd. Jag kan se min pappa framför mig, när han kommer ut från sitt rum och säger att han ska "hem till Malmö igen".

Han kanske är otroligt rädd, förtvivlad och osäker, tänk vad hemskt det måste vara? Att inte veta vart man är någonstans, man vet ju själv vilken panik man kan få om man upplever det. Men då kan vi bara kontakta någon genom mobil eller någt, om man nu ska gå så långt och jämföra. 

 

Min pappa är inte ens 70 år, hans själ vandrar runt på denna jorden, hans personlighet försvinner. Jag vågar inte tänka längre fram, jag tar dag för dag. Och det är inte för jag är rädd att han ska gå bort, han har redan gått bort för mig, på ett eller annat sätt. Ni kanske tycker jag låter rå som skriver så, men svårt att beskriva med andra ord. MIN pappa finns inte här. Allting känns så tomt, även när han är hemma.

 

Jag saknar min pappa, jag saknar honom så fruktansvärt. Blir så fruktansvärt jävla äckligt förbannad på denna skiten.