Dessa fruktansvärda skuldkänslor, varför kan skiten inte bara dra åt helvete?
Har sån kväll idag när allting bara kastar sig på mig. All ångest och skuld ligger på mina axlar som världens tyngsta berg. Min pappa sitter på ett hem nu, helt själv på sitt rum kanske, eller med en massa andra sjuka människor runt honom. Och han vill säkert bara hem, även om detta inte är hans hem enligt honom, så vill han hem, dit han anser. Varför är jag inte tillräcklit stark nog för att ta hand om honom? Jag jobbar ändå med detta, jag utbildar mig till undersköterska? Borde jag inte ge min pappa det bästa han kan få, sista tiden i livet?..

 

 

Ibland kan jag spendera timmar vid datorn utan att egentligen göra något vettigt, jag bara söker på google "Frontallobsdemens,Alzheimer, döden, och livslängd"

När jag läser att "livsmedelslängden efter att ha fått diagnosen demens/alzheimer är 7-10 år får jag en fruktansvärt tung känsla över bröstet. Eftersom min pappa försvinner fort, tänk så kommer detta gå jätte snabbt? Tänk helt plötsligt en dag så finns han inte alls längre? Ja, jag vet att man inte ska tänka så, "man ska tänka på det positiva och leva så bra det går." Ja, jag försöker, men inte alltid det går fullt ut. Har jag säkert skrivit hundra gånger här på bloggen, men det är frustrerande.
Så jävla mycket "tänk om" som snurrar runt i min skalle, dag ut och dag in.

 

Det sägs att sjukdomen är långsam, i de flesta fall, och vad jag själv sett när jag jobbat, så är den väl det. Men känns inte alls så "positivt" inom det området med min pappa, känns som allting bara försvinner mer och mer. Detta går fort, för fort. Min pappa kanske är en av dem som inte ingår i den uträknade livslängden?
Även om vem som helst kan dö när som helst, så är detta väntat. Eller nej, inte väntat men...det finns där. Långt bak i huvuvdet.

 

Även om min pappa glömmer allting, så gör hans närvaro så mycket ändå. Vad skulle mamma göra utan pappa? Vad skulle jag göra utan honom? Vad skulle mina syskon göra utan honom?