Har varit och hälsat på pappa. Han var lite förvirrad i början, eller ja en hel del. Han såg "förvånad ut" tyckte jag. Precis som han inte kände igen oss, han sa när mamma kom emot oss, för hon hade varit inne och pratat med någon av vårdbiträdena, "där kommer min mamma" och pekade på henne.
Han sa: där i andra delen av huset är där en massa små barn som äter där inne, de äter en massa." Vi blev förvirrade och tänkte varför han sa så, frågade de som jobbar där om det fanns något dagis eller om det fanns barn där, men nej det var där inte.. Man kan ställa sig den frågan, hur fick han upp det i huvuvdet? Där finns ju inga barn? Bara äldre människor, som har samma sjukdom som honom. Skumt.
Han frågade också om vi hade sett hans rum som han bor i där, verkade som han inte visste att vi varit där innan. Sen när vi kom in där så förklarade han vart allting var och så, var lite jobbigt.
Men var skönt att träffa honom och se att allting var bra med honom iaf. Känns så hemskt bara när man ser andra på hemmet som är jätte sjuka och långt gångna i sjukdomen, då tänker man "Är det såhär pappa kommer bli inom en kort tid?" Fruktansvärt.. Gäller att ta vara på tiden. Men fan vad arg man blir när man inser att en sjukdom satt sig på pappas hjärna och bara äter upp honom mer och mer. (Konstigt uttalande kanske) men ah, ni förstår säkert hur jag menar.

Det jobbigaste är väl den där frånvarande blicken i hans ögon, att man verkligen ser att han tänker "vem är det?" ibland.