Lite halv jobbigt slut på dagen. Pratade med Lovisa i telefonen precis, som alltid på kvällen. Satt och pratade, och kom in på Pappa.. Insåg verkligheten, hur läget är. Mamma berättade idag att Snart ska alla vi barn få säga "hejdå" eller hur man ska kalla det, svårt att förklara. Träffa honom och får stunder själva med honom. Han finns snart inte och vi finns snart inte för honom. Knappt nu finns vi här, jag är glad varje dag han vet vem jag är.

Innan idag kom han in och skakade hand med mig och sa "Hej, mitt namn är Lennart!" Jag visste inte hur jag skulle reagera utåt mot honom, men inombords skrek jag, brast i tårar, mitt hjärta dunkade nog tusen slag på en sekund. Till slut tittade jag på honom och log samtidigt som jag sa "Jag vet, jag heter Angelica!" Han fick ett leende och började gå ut från rummet igen. Tittade bak på mig innan han var utanför och log..
Ibland ser man honom, de glimtarna, de leendet. Små saker, som gör allt..