Hade ett lååångt morgonsamtal med mamma innan, pratade om ALLT! Händer verkligen inte ofta att vi kan prata så som vi gjorde idag, hon lyssnade massvis på mig och tog åt sig av det jag sa. Hon var som en helt annan person under samtalet. Hon började berätta om saker pappa hade "gjort", eller hur man ska säga. Hon berättade att hon tyckte det blivit stor skillnad på honom sen jag åkte iväg. Jag blev panikslagen när hon berättade detta för mig, kändes tom. Tankarna flög runt i huvuvdet.. "Hur fan kan det bli skillnad på en vecka?! Hur kan hjärnan stänga av så mycket på så kort tid? Hur kan denna sjukdomen våga sig in i just min pappa.." Samtidigt kan jag inte tänka så, det är inte bara min pappa som drabbas av denna hemska "sak". Så himla många andra som inte förtjänar det, ingen borde få gå igenom detta. Varken det min pappa får gå igenom varje dag eller det jag och min familj får göra. Varje dag är en kamp, och att veta i förväg att det inte finns något vi kan göra. Utan bara sitta och se på medans han blir sämre, finner inga ord för den sortens sorg man känner just nu.